Hur det började
Pedersöre hör till de allra äldsta samhällena i vårt land. Därför handlar rättskipningens historia i Finland, samtidigt också mycket om rättskipningen i Pedersöre. Några säkra uppgifter om Pedersöres ålder eller härstamning föreligger inte. Pedersöre socken omnämns i officiella handlingar första gången år 1348, men det finns fornlämningar, som ger belägg för ortens existens och befolkning ända från förhistorisk tid. K.V. Åkerblom skriver i sin bok om Pedersöre sockens historia bl.a. om Hundraberget i nuvarande Forsby by, där det finns gravrösen, som vittnar om ett förhistoriskt samhälle. Man har i byn hittat en spjutspets från 1100-talet. Forsby Hembygdsförening har 1993 utgett en bok om byns historia, varur man bl.a. kan läsa om Hundraberget och att Bottniska vikens strand på 800-talet gick genom byn.De första uppgifterna om rättskipningen hos oss har vi från 1000- och 1100-talen. Befolkningen sammanträdde på kännspaka platser ute i det fria för att besluta om gemensamma angelägenheter. ”Tingstenar” och ”domarringar”, ett antal stenar placerade i ring, är lämningar från forntida tingsplatser. De sammanträden, som hölls på dessa platser, är de äldsta kända förvaltningsformerna i vårt land.
Man känner inte till huruvida man vid denna tid hade tillgång till några fasta regler att rätta sig efter. A. Liljestrand uttalar sig härom i en artikel i JFT (Juridiska Föreningens Tidskrift) årgång 1866 såhär: ”de enskilda, fåtaliga och på ett vidsträckt och oländigt territorium utspridda familjerna kunde icke hafva synnerligen stor beröring med varandra. Under sådana förhållanden behöfdes icke mycken juridik, och när en sådan kom ifråga, var det nog att hafva en spenstig båge och en hvass pil samt att stödja sig på några enkla av instinkter dikterade eller allmänt erkända maximer om mitt och ditt.”
Utvecklingen från medeltiden till dagens tingsrätter
Ett mera organiserat rättssystem tillkom från 1200-talet. Under den här tiden hade de svenska landskapen egna skrivna landslagar. I Finland hade man inga motsvarande egna lagar att efterfölja, men i stället tillämpades här de svenska landslagarna, beroende av i vilken utsträckning inflyttningen från Sverige tillkom och från vilka landskap därstädes man kom. Enligt A. Liljeström i sin förenämnda artikel i JFT/1866 tillämpades Hälsingelagen i stor utsträckning i Finland. Hundraberget i Forsby kan vara ett tecken på att man i Pedersöre under någon tid tillämpat Svealands lagar. Tingslagen i Svealand kallades nämligen ”hundare”, som enligt K.V. Åkerblom anknyter till namngivna platser såsom bl.a. Hundraberget. Namnet på berget ger en antydan om att där måhända hållits de första tingen i Pedersöre.Från 1300-talet har genom Magnus Erikssons lands- och stadslagar en enhetlig rättskipning införts i Finland. Landslagen, som reglerade förvaltningen på landsbygden, förutsatte att man skulle ha häradsting med en häradshövding som ordförande och lagmansting med en lagman som ordförande. I båda domstolarna biträddes ordföranden av en 12-manna nämnd. Det är från den här tiden som nämndemännen i folkmun har kallats för ”tolvmän”.
Domstolarna fick en allt fastare organisation, under den svenska unionstiden med början från år 1407. Då bildades de första domsagorna i riket, däribland Österbottens domsaga. Domsagans gräns i söder gick vid Satakunda och sträckte sig norröver till Lappland så långt detta landskap då var känt. I öster gick gränsen vid Savolax och i väster kom Bottenviken emot. Hovrättspresidenten Paavo Alkio säger i sin bok om Vasa hovrätt 1776-1976 att Österbottens domsaga år 1556 leddes av två häradshövdingar, men att domsagan officiellt delades först år 1648 i två domsagor, Österbottens norra och södra domsagor. Gränsen gick vid Vörå så, att denna socken hörde till den södra domsagan. Pedersöre hörde till den norra domsagan.
Följande delning, som berörde Pedersöre, gjordes 1762, då den norra domsagan delades i två delar. De österbottniska domsagorna, som nu blev tre till antalet, hette härefter Österbottens norra , -medledels och -södra domsagor. Pedersöre hörde till Österbottens medledels domsaga. Då Vasa hovrätt påbörjade sin verksamhet år 1776, bestämdes genom förordning 28. juni samma år att bl.a. dessa tre domsagor hänfördes till Vasa hovrätts domkrets.
År 1804 gjordes följande delning. Österbottens medledels domsaga uppdelades nu i Österbottens medledels öfre och nedre domsagor. Pedersöre hänfördes till den öfre domsagan. Gränsen gick i norr vid Lochteå socken, denna medräknad, och i söder vid Nykarleby socken så, att denna hörde till den nedre domsagan.
Drygt fyrtio år senare 1846 genomfördes en omfördelning av domsagorna i Österbotten. De norra delarna av Österbottens medledels öfre domsaga ombildades till Gamlakarleby domsaga och de övriga, bl.a. Pedersöre socken samt Larsmo, Esse och Purmo kapell ombildades tillsammans med bl.a. Nykarleby socken till Nykarleby domsaga. Gränsen för Nykarleby domsaga gick i norr så, att Kronoby hänfördes till Gamlakarleby domsaga. I söder sträckte sig gränsen till Vörå.
Denna uppdelning stod sig i drygt hundra år ända till 1955. Då delades Nykarleby domsaga i två delar så, att av de svenskspråkiga kommunerna bildades Pedersöre domsaga och de finskspråkiga kommunerna till Kauhava domsaga. Man lägger märke till att de tidigare socknarna och kapellen hade ombildats till kommuner. Pedersöre fick nu för första, och dessvärre också sista gången, en egen domsaga. Kansliet förlades dock till Jakobstad, där också den tidigare Nykarleby domsagan hade sitt säte.
Pedersöre domsaga varade framtill år 1993, då Jakobstads rådstuvurätt i samband med den stora underrättsreformen indrogs och bildade tillsammans med Pedersöre domsaga Jakobstads tingsrätt. Det var också det år då underrätterna genomgick sin hittills största reform. Såväl domsagorna som rådstuvurätterna försvann och landet fick i stället en enhetlig underdomstol, som härefter kallades tingsrätt. Samtidigt omformades såväl domstolens sammansättning som rättegångsförfarandet. Farten på domstolarnas reformering har härefter accelererat i allt snabbare takt. Före underrättsreformen fanns i landet 72 domsagor och 33 rådstuvurätter. Genom reformen fick vi 67 tingsrätter, som i snabb takt bantades ner till 27. Nu har justitieministern meddelat, att man tänker skära ner tingsrätternas antal till 20. I det svenska och tvåspråkiga Österbotten har det som mest funnits 3 domsagor och 6 rådstuvurätter. I det forna Vasa läns område fanns det ytterligare 6 domsagor, sammalagt då 15 underdomstolar. Mellersta Österbottens tingsrätt skall indras, varefter vi har endast två tingsrätter kvar i Vasa och Seinäjoki. Nuvarande Vasa tingsrätt är den sista tingsrätten på fastlandet i Finland med svenska som huvudpråk.
Också Jakobstads tingsrätt strök med i reformen. År 2002 indrogs tingsrätten och införlivades med Korsholms tingsrätt, vars säte fanns i Vasa. Jakobstad fick dock behålla ett s.k. filialkansli med en nedbantad personal. År 2010 indrogs i sin tur Korsholms tingsrätt, som sammanslogs med Vasa tingsrätt. Då indrogs också filialkansliet i Jakobstad, men man bibehöll dock ett utrymme för en tingsplats och rum för två stämningsmän. Enligt justitieministerns beslut skall denna tingsplats indras. Det finns dock hopp om en nådatid ända till 2025. Därefter upphör en nära tusenårig rättsskipning med egna tingsplatser i Pedersörenejden.
Nedan en förteckning över de underdomstolar, vartill Pedersöre hört genom åren:
- Österbottens domsaga, bildad år 1407.
- Österbottens norra domsaga, bildad år 1648.
- Österbottens medledels domsaga, bildad år 1762.
- Österbottens medledels öfre domsaga, bildad år 1804.
- Nykarleby domsaga, bildad år 1846.
- Pedersöre domsaga, bildad år 1955.
- Jakobstads tingsrätt, bildad år 1993.
- Korsholms tingsrätt, dit Jakobstads tingsrätt hänfördes år 2002.
- Vasa tingsrätt, dit Korsholms tingsrätt, inklusive tidigare Jakobstads tingsrätt hänfördes år 2010.
- Från 2018 kommer Mellersta Österbottens tingsrätt att införlivas med Vasa Tingsrätt
Lagmansrätten
I Finland hade man till en början endast en lagmansrätt för hela landet. Senare hann lagmansrätterna utökas till fem innan de år 1868 slopades. Lagmansrätten handlade i första instans endast civila ärenden. I vissa fall utgjorde den besvärsinstans för brottmål. I Pedersöre vittnar Lagmansgården i Östensö om lagmansrättens verksamhet i Österbotten. År 1776 utnämndes Gustav Idman till lagman i nybildade Vasa och Uleå lagsagor. Idman lät på Isakas kronohemman i Östensö bygga en lagmansgård åt sig, där han höll lagmansting och bodde till sin död år 1795. Från 1793 efterträddes Idman av andra lagmän, som bodde på andra orter, varefter lagmansting ej mera förrättades i Östensö. Lagmansgården fortlever än i dag, men numera som hemvist och skola för ungdomar med besvärlig uppväxt.Häradsrätternas verksamhet
Domstolen i Sverige/Finland var från början både förvaltningsmyndighet och egentlig domstol. Häradsrätten var det huvudsakliga organet för den lokala självstyrelsen. Först från år 1865 skiljdes handläggningen av förvaltningsärendena hos oss genom kejserlig förordning om kommunalförvaltningen från det egentliga dömandet. Kyrkan hade också ända till slutet av 1600-talet en mångfald världsliga domsuppgifter, som sedermera överfördes till häradsrätten. Förmynderskapsärenden och testamentstvister var exempel på ärenden, som tidigare handlades på de kyrkliga sockenstämmorna. Genom en resolution år 1684 överfördes, bland många andra, dessa ärenden till häradsrätten. En detalj i denna resolution, som vittnar om hur det kunde gå till på den tiden, var bestämmelsen om att slagsmål i kyrkan härefter skulle handläggas i häradsrätten.Ehuru rättsordningen var rätt väl utstakad i Magnus Erikssons landslag, så utvecklades densamma dock i ganska maklig takt. Sammanträdena hölls ännu i början av 1400-talet fortsättningsvis ute i det fria. Tingsrätternas verksamhet började dock utvecklas successivt från år 1407. Det utfärdades föreskrifter om tingsplatserna. Länsmännen ålades att upplåta sina boställen för tingsförrättningarna. K.V. Åkerblom nämner i sin förenämnda bok om ett flertal ting hos länsmännen i Pedersörenejden från 1550 till 1734. Det var också praktiskt att hålla ting hos länsmännen av den orsaken att de under den här tidsperioden brukade upplåta sina gårdar för gästgiveriverksamheten. Såväl myndighetspersoner som tingsmenige hade möjlighet att bo på gästgiverierna under tingen. Sist nämnda år förbjöd man dock länsmännen, och även andra ämbetsmän, att hålla sig med bisysslor utöver sina ämbeten och då befriades länsmännen också från skyldigheten att upplåta sina boställen för tingshållningen. Tingen hölls härefter huvudsakligen i sockenstugorna. Om tingsplatserna stadgades i 1734-års lag att ”Tingsbyggning skall vart härad bygga”. På hög nivå hos Kronan fastställdes t.o.m. ritningar för tingshusens utformning. Det skulle dock gå mer än 200 år innan frågan om tingsplatserna fick sin lösning.
Från början av den tid då man känner till något om tingsplatserna har ansvaret för dessa ålegat den lokala administrationen. Först år 1925 övergick ansvaret på staten. År 1956 bestämdes genom förordning att i varje tingslag skall finnas en av justitieministeriet godkänd tingslokal. Några justitiepalats, avsedda enbart för domstolarna, blev det dock inte. Tingsplatserna utlokaliserades till de mest brokiga ställen, såsom vandrarhem, gymnastiksalar, förenings- och skyddskårshus samt lämpligbefunna bondgårdar. Först på 1960-talet, då man började bygga statliga ämbetshus, fick domsagorna tidsenliga utrymmen. Pedersöre domsaga fick sådana utrymmen år 1967, då man flyttade till det då färdigställda ämbetshuset i Jakobstad. Tingsplatsen flyttade då från det ärevördiga tingshuset till moderna utrymmen i ämbetshuset. Under tidigare år fanns det inget behov för kansliutrymmen eller arkiv. Alla ärenden sköttes på tingen. Behovet av kansliutrymmen uppstod först på 1800-talet, då fastighetsärenden och andra anmälningsärenden kunde handläggas även under andra tider än då tingen förrättades. Nykarleby domsaga torde vara den första domsagan varunder Pedersöre lydde, som höll sig med eget kansli. Kansliet fanns åtminstone under de sista åren under häradshövding Martin Ingmans tid på samma plats vid Storgatan i Jakobstad, där också efterföljaren Pedersöre domsaga hade sitt första kansli. Under åren 1974-1992 hade domsagan sina kansliutrymmen i Frändes hus i hörnet av Köpmansgatan och Kvarnbacksgatan, men tingen hölls fortfarande i ämbetshuset. År 1993, då Pedersöre domsaga och Jakobstads rådstuvurätt sammanslogs och ombildades till Jakobstads tingsrätt, fick man nygamla utrymmen i Jakobstads rådhus. Sammanträdena hölls härefter i rådstuvurättens tidigare sessionssal och vid behov i stadens fullmäktigesal. Ännu en sista gång flyttades tingsrättens sammanträden år 2013 till det nya ämbetshuset vid Stationsvägen i Jakobstad. Kansliet hade därförinnan år 2010 indragits och inkluderats med Vasa tingsrätts utrymmen i Vasa.
Det verkar som att bestämmelsen om tingsbyggningarna i 1734 års lag, på några få undantag när, inte skulle ha efterkommits. Det kan ha berott på att då man i den kyrkliga förvaltningen höll sig med sockenstugor för sina stämmor, så passade man på att använda dessa utrymmen även för den allmänna förvaltningen och domstolarna. Ett sådant arrangemang var också helt naturligt, för det ankom på samma i mantal satta bönder att stå för byggandet av de offentliga byggnaderna. Varför skulle man då bygga både sockenstuga och tingshus om man kunde sammanföra dem?
Pedersöre tingshus
Efter att länsmännen befriats från skyldigheten att upplåta sina gårdar för tingen, började man också i Pedersöre att hålla dem i sockenstugan. Landshövdingarna hade av Kronan tilldelats tillsynen över tingsplatserna. Vid hösttinget i Pedersöre år 1780 föredrog man landshövdingens skrivelse rörande byggandet av tingshus i varje härad. Sockenstugan vid Pedersöre kyrka var då så förfallen, att det uppstått behov att bygga nytt. Detta var början till att man i Pedersöre fick det tingshus, som i dag kvarstår såsom det enda i ursprungligt skick varande tingshuset i Finland, uppfört enligt bestämmelserna i 1734 års lag. Det var också den här tiden förenligt med en hel del byråkrati att uppföra tingshuset. Den kungliga myndigheten hade avfattat ingående bestämmelser om tingshusens utformning. Hos överintendentämbetet i Stockholm uppgjorde man utförliga ritningar för dem. Pedersöreborna gjorde år 1787 ett försök att med egna ritningar uppföra sitt tingshus, men landshövdingen krävde att tingshuset skulle uppföras enligt ritningar, som godkänts av kungen. Man behövde ändå inte uppgöra nya ritningar, för man hade turen att få nyttja samma ritningar, som tidigare uppgjorts och godkänts av kung Gustav III för ett tingshus i Nykarleby. Den 24 juni 1787 uppgjordes så kontrakt med skeppsbyggmästaren Johan Klubb från Östensö om byggandet av tingshuset för tio riksdaler specie. Tingshuset uppfördes redan samma år på kyrkbackens högsta punkt nära intill den plats, där den förfallna sockenstugan stått. Grundplanen var typisk för den karolinska tiden. Stilen motsvarade ”Desein till et Öfwerste Liutenants och Majors Boställe” Tingssalen var i mitten av huset och framför salen fanns en lika bred farstu med väggfasta bänkar för tingsmenigheten. I husets nordöstra del fanns ett kök och en kammare. På den västra sidan fanns det ytterligare två kamrar. Enligt ritningarna skulle det inte finnas någon farstukvist, men förra museichefen Pekka Toivanen skriver i sin artikel, som publicerats i Jakobstads Tidning 8.12.2000, att Klubb, med avvikelse från Nykarlebyritningen, byggde farstukvisten vid ingången på husets västra sida. Klubb lämnade därtill bort en vindslyckta på den västra taksluttningen. Taket var enligt den ursprungliga ritningen ett s.k. säteritak, men Pedersöre tingshus fick ett valmat tak. Tingshuset har renoverats ett antal gånger. Toivanen skriver i sin förenämnda artikel att man på våren 1820 utförde en större reparation på tingshuset. Ett helt nytt tak av kvistfria furubräder, 7 alnar långa, 8 tum breda och 1 tum tjocka, anlades med tunt felfritt näver inunder. Följande sommar tjärades taket med en blandning av uppvärmd tjära och rödmylla. Väggarna rödmålades och listverk, hörnknutar, fönster, foderbräder och luckor målades med vit oljefärg. Flera inredningsarbeten utfördes på 1830-talet. Vid sekelskifet 1800-1900 tapetserades de ströpplade väggarna med mörka tapeter och rummen fick pärlspontpanel i brösthöjd. På ett postkort från år 1910 kan man se att tingshusets tak då var beklätt med filt. Det var ju ursprungligen brädslaget. I dag har tingshuset ett tegeltak. I början av 1900-talet försågs tingshuset med elektricitet. År 1973 målades de yttre väggarna med latexfärg och senare förstärktes huset hörnstenar med murade tegel.Största delen av inredningen med möbler i gustaviansk stil är bevarad. Även tingskistan, som skulle finnas i varje härad, finns kvar. I tingssalen finns de ursprungliga domar- och skrivborden, samt domarsätet, en gustaviansk karmstol. Också de gustavianska pinnstolarna och urkundsskåpen i ändkamrarna med vackert snidade rosetter i dörrarna är bevarade. Ett antal s.k. Karl-Johan- eller Bellmansstolar kompletterar det ursprungliga möblemanget och har enligt Toivanen tillkommit i början av 1800-talet. Vid sekelskiftet 1800-1900 tillkom nya för nämndemännen avsedda stolar i stället för de ursprungliga gustavianska pinnstolarna. Pinnstolarna finns dock fortfarande kvar i tingssalen.
Tingshuset användes från första början såväl som sockenstuga för den kyrkliga förvaltningen som för häradsrättens ändamål. Från 1865 års kommunallag användes huset också för kommunala ändamål. Efter den förnyade kommunallagen år 1907 verkade tingshuset vid sidan om uppgiften som tingshus, även som Pedersöre kommuns kansli och fullmäktiges sessionssal ända till 1950-talet. Folkförsörjningen hade under krigsåren sina utrymmen i tingshuset. Tingshuset har också använts för helt andra ändamål än de administrativa och judiciella ändamål, som det var avsett för. Åkerholm och Toivanen skriver att tingshuset togs i bruk under kriget 1808-09 som lasarett för den ryska militären. Då den ryska sjukvården återlämnade huset år 1810 till dess egentliga verksamhet, erfor man att 28 fönsterrutor krossats. Flera lås, tre kakelugnar, köksspisen och rumsgolven var skadade och behövde repareras.
Köksutrymmena i tingshuset antyder att huset på ett eller annat sätt kan ha varit bebott. Något ordinärt boende har knappast förekommit. Därom talar bl.a. att då länsmannen år 1795 anhöll om tillstånd att bebo tingshuset, så avslogs hans ansökan. Måhända har köksavdelningen varit avsedd för tillfälligt boende av domare och andra tjänstemän från andra orter under tingsförrättningarna. Förebilden för Pedersöre tingshus, domargården i Vexala, användes däremot även som häradshövdingens tjänstebostad.
Tingshuset var i användning ända till våren 1967. Då avslutades sista vintertinget i Pedersöre tingslag den 26. mars med domsagans notarie, sedermera välkända andelsbanksdirektören och kommunpolitikern Kaj Skåtar som ordförande och sedermera justitierådet och numera pensionerade hovrättspresidenten Ingvar Krook som sekreterare.
Det kan vara oklart huruvida Pedersöre tingshus skall kallas uttryckligen tingshus eller sockenstuga. Huset har från första början använts i såväl den kyrkliga som i den allmänna förvaltningen och domstolens verksamhet. Den omständigheten att tingshuset tillkommit efter landshövdingens förfrågan om tingsplatsen och att huset uppfördes enligt de bestämmelser, som gällde uttryckligen för tingshusen, leder till att man skall tala om Pedersöre tingshus. Tingshuset är det enda i Finland, som bevarats i dess ursprungliga utformning på ursprunglig plats. Tingshuset i Nykarleby, som uppfördes på Domarbacken i Vexala by, finns också kvar, men huset har flyttats till kyrkbyn i Munsala och ombyggts till idrottsgård.
Fånghuset
Man behövde också ett fånghus. I 1734 års lag sades ” Vid vart tingsställe skall och ett fängelse vara, där missgärningsmän måge i förvar hållas.” Fånghusen var gediget byggda med dubbla timmerväggar där mellanrummet var fyllt med stenar för att förhindra rymning. Det fanns anordningar i huset för att kedja fast fången. Ett sådant fånghus fanns också på tingsplatsen i Pedersöre. Det finns skriverier och filmer om äventyrliga rymningar från ökända fängelser runtom i världen. Också Pedersöre fånghus har sin dramatiska fångflykt. En natt i mars år 1806 lyckades två fångar rymma från fånghuset. Det var en för dråp fängslad härmäbo och en överpurmobo, som hölls där för tredjeresan kyrkoförargelse, som hölls där under väntan på dom. Härmäbon hade varit fjättrad med en 2 fot lång i båda ändarna nitad svår fotblock, hals-, liv- och handjärn samt kedjor över rygg och bröst. Purmobon var inte fjättrad. Fånghusets dörrar bestod av två lag tumstjocka bräder med två järnbommar tvärs över. Dörren var därtill försedd med ett stort och starkt utanlås. Fångarna lyckades ändå ta sig ut och fly. Fångvaktaren hade trots bestämmelserna gått hem för natten. Fånghuset är numera rivet.Tingskistan
Tingskistan hade en framträdande roll. Häradsrätten hade under tidigare år inget kansli. Alla handlingar och viktiga tillbehör förvarades i tingskistan. Det fanns föreskrifter om kistan åtminstone från 1600-talet. I 1734-års lag gavs det utförliga bestämmelser om tingskistan. Den skulle vara järnbeslagen och försedd med tre lås. Där förvarades bl.a. domstolens sigill, lagböcker och officiella dokument samt i häradet utdömda och indrivna böter. Den tingskista, som tillhörde Pedersöre härad, finns i behåll och förvaras i Jakobstads museums utrymmen.Domarna
Häradshövdingen, som var den högsta ämbetsmannen i häradet, utnämndes ursprungligen i enlighet med landslagen av kungen på förslag av en tolvmannanämnd i häradet. Häradshövdingen var från början inte enbart en renodlad domare i den mening vi i dag avser. Han var tillika också förvaltningshövding för sitt distrikt. Därav benämningen hövding och inte domare. Det är väl betoningen på förvaltningsuppgiften som gjorde att lokalbefolkningen genom sin tolvmannanämnd deltog i häradshövdingens utnämning. Senare från 1500-talet började kungen frånse hörandet av häradenas representanter. Häradshövdingsämbetet blev en förläning och i adelns privilegier 1569 försäkrades adelns förtur till ämbetet. Häradshövdingarna kunde bo i Stockholm och de utövade sällan eller aldrig sina ämbeten annat än genom att indriva sina förläningsintäkter. Dömandet handhades för det mesta av s.k. lagläsare, som tillsattes av hovrätten, men avlönades av häradshövdingen. En intressant detalj om häradshövdingens avlöning var bestämmelsen om dennes andel i utdömda bötesbelopp. Andelen varierade under åren från tredjedelen till hälften. Under den ryska tiden avlönades häradshövdingen i likhet med en del andra tjänstemän genom det s.k. sportelsystemet. Avgifterna för varje protokoll och expedition, som utfärdades, tillföll vederbörande tjänsteman. Därutöver tillkom också avlöning i pengar ur statskassan. Sportelsystemet varade i underdomstolarna ända till 1970-talet, då man successivt slopade denna avlöningsform vartefter som tjänsterna blev lediga och besattes på nytt. Systemet slopades slutligt i samband med underrättsreformen år 1993, varefter domarna blev enbart månadsavlönade.Häradshövdingarnas frånvaro ledde till att det uppstod en annan grupp av domare, som ledde tingen, d.v.s. lagläsarna. Till hovrättens uppgifter hörde, jämsides med landshövdingens, att övervaka häradsrättens funktioner. Hovrätten förordnade sina tjänstemän att som ordförande förrätta tingen de gånger häradshövdingen uteblev. Man började kalla dessa tjänstemän för lagläsare. Behovet av dessa blev så stort, att man i Åbo hovrätt från 1630-talet började skola sina tjänstemän särskilt för uppgiften. Denna skolning är början till det som man i dag avser med hovrättsauskulteringen och tingsrätternas notarier. Då lagläsarna ej hade egen titel, som motsvarade deras ställning, började de kalla sig för häradsdomare, ända tills de från år 1754 av hovrätten tilldelades titeln vicehäradshövding. En titel som fortfarande tilldelas tingsrättens notarier efter slutförd auskultering. Häradsdomartiteln övergick från lagläsarna att tilldelas nämndemän som erkänsla för långvarigt och förtjänstfullt utförande av sitt värv. Behovet av denna extra ordinära besättning med lagläsare avtog märkbart sedan kung Karl XI år 1680 förordnade att den som innehade domartjänst, också skulle sköta tjänsten.
Nämnden
Om nämnden och dess betydelse i domstolen får man god upplysning ur hovrättsrådet J.H.Sandelins doktorsavhandlig om häradsnämnden. Sandelin skriver, att den nämnd, som utvecklades i Sverige/Finland är unik. Den har sin motsvarighet endast i Holland och några kantoner i Schweiz. I de flesta länder, där man har lekmannainslag i domstolen, har man en jury, som uttalar sig endast om skuldfrågan, varemot den svensk/finska nämnden deltar också i rättsfrågan d.v.s. påföljden. Riktigt såhär har det dock inte alltid varit. I början medverkade nämnden inte i fastställandet av påföljden, men till åtskillnad från jurydomstolarna deltog ordföranden i de svenska domstolarna också i sakfrågan i de fall då nämnden röstade jämt, lika många röster för som emot.Den fornsvenska rättsskipningen handhades av den församlade allmogen på tinget. Alla fria män förständigades att närvara. Småningom koncentrerades dömandet till ett mindre antal män, vars personliga egenskaper och sociala ställning gav dem företräde framom den övriga menigheten.
Edgärdsmännen:
I de svenska landslagarna, som skrevs under 1200- och 1300-talen, stadgades bl.a. om vilken part som hade bevisbördan i målet. Den bevisskyldiga fick då utse sex män ur tingsmenigheten, som på ed kunde bevisa partens oskuld eller rättfärdighet. Om han lyckades frambringa dessa sex män och själv på ed betyga sin rätt, gick han fri och blev den vinnande parten i målet. Detta förfarande kallades för edgärdsmannaprocess. Betecknande för denna form av rättegång var, att motbevis ej fick framföras. Den bevisskyldigas motpart gavs ingen möjlighet att med motbevis klarlägga sin ståndpunkt eller kullkasta edgärdsmännens utlåtande. Edgärdsmännen utövade ingen domsmakt även om deras utlåtande var utslagsgivande. De utgjorde endast ett bevismedel i rättegången. Den dömande makten handhades av den församlade tingsmenigheten, som fastställde edgärdsmännens utlåtande. Edgärdsmannaprocessen föregicks av den s.k. Järnbörden. Den, som hade att bevisa något, tog ett glödgat järn i handen eller trampade på det med bar fot. Därefter lindades handen eller foten i tygstycken, som togs bort efter en bestämd tid. Om handen eller foten då var läkt, hade ”Gud bekräftat”att vederbörande hade rätt. Förfaringssättet kallades också för Guddomsprovet.
Nämndemännen:
Småningom utvecklades ett förfarande, där man bland tingsmenigheten valde ut ett mindre antal betrodda män till en nämnd, åt vilken man överlät dömandet. Den övriga tingsmenigheten deltog fortfarande genom att uttrycka sitt bifall till nämndens beslut. Man lyfte sina svärd till tecken på att domen skulle efterföljas. Nämndemännens antal var i så gott som alla landskap 12. Det fanns några få undantag med både större och mindre antal. Under tidigare år utsågs nämnden skilt för varje mål så, att båda parterna valde lika många ledamöter, men efter hand tillsattes den för samtliga mål på tinget. Från slutet av 1400-talet blev nämnden ständig för en längre valperiod. Valet av nämndemännen övergick från parterna till den lokala administrationen i häradet. Nämndemännen avgav sina röster var för sig, till åtskillnad från juryn, som har en enda kollektiv röst. Det fordrades sju röster i nämnden för en vinnande dom. Om nämndens röster föll jämt, var ordförandens/häradshövdingens röst avgörande för domen. Det fanns också undantag i denna regel. I Östgötalagen stadgades, att om nämnden röstade jämt, så ledde detta till en friande dom.
Den domstol, som var sammansatt enligt landslagarna, var indelad så, att nämnden svarade för sakfrågans avgörande d.v.s. bevisprövningen, med ovan nämnda undantag då nämnden röstade jämt. Häradshövdingen, som i egenskap av högsta ämbetsman i häradet, var ordförande i domstolen, avgjorde ensam rättsfrågan d.v.s. påföljderna. Denna indelning pågick ända till slutet av 1600-talet. J.H. Sandelin säger i sin doktorsavhandling att intill slutet av 1600-talet har den egentliga makten vid häradstingen legat hos nämnden. Att så var fallet berodde på att eftersom det dåvarande rättssystemet hade fasta straffsatser och andra påföljder, utan marginaler och utan prövningsmöjligheter, så hade ordföranden, ingen annan uppgift än att läsa innantill ur lagboken om påföljden.
I och med 1734-års lag ändrades den åldriga indelningen och nämndens maktposition i domstolen. I rättegångsbalkens 23 kap. 2§ stadgades, när dom å häradsting fälls, skall häradshövdingen underrätta nämnden om målet både vad angår sak- som rättsfrågan. Varder nämnd från häradshövdingen skiljaktig, gälle den mening, som nämnd faller på och svare den för sin dom. Äro ej alla i nämnden ense, stånde vid det som häradshövding rättvist prövar. I och med detta stadgande förenades nämnden och häradshövdingen till en och samma enhet i domstolen, som avgjorde både rätts- och sakfrågan.
I dag är nämndens synlighet i tingsrätten betydligt mindre än den varit. Nämndemännens antal sjönk först från 8 till 5. Från år 1991 nedbantades nämnden till 3 ledamöter, i särskilda fall 4. Nämnden deltog härefter endast i sådana brottmål, där det strängaste straffet var ett år eller mera. Därtill deltog nämnden vid handläggningen av en del familjerättsliga ärenden, såsom vårdnaden om barn. År 2008 begränsades nämndens verksamhet ytterligare så, att man deltog endast i handläggningen av brottmål, där det strängaste straffet var två år eller mera. Vissa i lagen uppräknade egendomsbrott, såsom grov stöld, handläggs av yrkesdomare utan nämnd, även om straffet är mer än två år. Den senaste nedbantningen gjordes år 2014, då nämndemännen antal beskars till endast 2 och i särskilda fall till 3. Lekmannainslaget är bevarat också i en del specialdomstolar, såsom i jorddomstolen, där de kallas för godemän.
Några ord om ärenden, som handlades under äldre tider på tingen
Utförliga uppgifter om de ärenden, som handlades i domstolarna, finns först från 1500-talet, då man började protokollföra ärendena och uppgöra dom- och saköreslängder. Ända till kommunallagen år 1865 handlades även förvaltningsärendena på tingen. Det kunde gälla underhåll för vägar och gärdsgårdar eller nyttjandet av sockenallmänningen.På den civila eller privaträttsliga sidan handlade det mest om ägande- och besittningsrätt. Det grälades också om nyttjandet av betesmarker och fiskevatten. Under 1700- och 1800-talen förekom ofta tvister om pigors och drängars anställningsförhållanden och avlöning.
Några exempel om brott och straff under äldre tider:
Man var förvånansvärt grälsjuka och snara att föra diverse förolämpningar till tings. Exempelvis dömdes Ernst Olsson på tinget i Pedersöre till böter för att ha kallat Per Eriksson för skälm och lappare. Förolämpningarna ledde ofta till våldsåtgärder, börjandes med kindpust eller örfil och i värsta fall med dråp. En intressant iakttagelse beträffande våldsbrottens bestraffning är att samtliga varianter av våldsbrott, som begicks under stridens hetta bestraffades endast med böter. För överlagt mord straffades man däremot alltid med döden. Under vår ryska tid kunde dödsstraffet dock sonas med deportering till Sibirien.
Äktenskapsbrott hörde till de svåraste brotten. Under 1500- talet och en tid in på 1600- talet kom man undan med bötesstraff för dessa brott, men domböcker från slutet av 1600-talet utvisar, att påföljden blev dödsstraff.
De gamla svenska lagarna är kända för de s.k. fridslagarna, med vilka man fredade särskilt viktiga samhällsfunktioner. De mest kända av dem är de av Birger Jarl i början av 1200-talet fastställda lagarna om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid. Genom kvinnofriden värnade man om kvinnans rätt till frihet och integritet. Våldtäckt bestraffades med döden.
För mökränkning, d.v.s. samlag utanför äktenskapet kom man undan med bötesstraff. Kyrkofriden och tingsfriden utelämnades från vår lagstiftning först år 1970. Hemfriden och kvinnofriden gäller fortfarande.
Äganderätten var viktig redan under äldre tider. I landslagen av år 1442 stadgades att den, som stal för mera än en halv marks värde, skulle ” bindas, till tings föras, dömas och hängas.”
I våra dagar anses s.k. barnamord, dvs. då modern under svåra psykiska omständigheter tar livet av sitt nyfödda barn, vara en lindrigare form för brott mot liv. Så var inte fallet tidigare. Landslagen förordnade att ”konan skulle brännas”. I en tabell över folkmängden i Pedersöre från år 1780 finnas en anteckning om ”Barnamörderska halshuggen och å båle bränd”. Barnamorden var under äldre tider ett svårt och ofta förekommande problem. Det var skamligt att föda ett barn utom äktenskapet och om någondera parten vid barnets tillkomst hade gjort sig skyldig till äktenskapsbrott, riskerade man dödsstraff. Därför försökte man dölja händelsen genom att ta livet av det nyfödda barnet. Det var inte så svårt att dölja graviditeten, för kvinnornas kjolar var tidigare vidare än dagens minikjolar.
Dödsstraffet synes under äldre tider ej ha känts som tillräckligt fruktansvärt, eftersom man jämsides med dödsstraffets verkställande kunde förordna att den dömde först skulle plågas på olika sätt. Kroppen kunde rådbråkas t.ex. genom att med tång krossa fingrarna. Ännu i 1734-års lag stadgas om att man vid verkställandet av dödsdom först kunde prygla den dödsdömda. Man kunde skända den avrättade genom stegling d.v.s. man bredde ut den döda kroppen och hängde ut den på pålar.
Spöstraff och gatlopp var vanliga straff under äldre tider. Gatloppet gick till så, att allmogen beordnades att ställa upp i två led, utrustade med käppar och andra slagredskap. Den dömda skulle sedan ett antal gånger springa mellan de två leden och bli slagen. Dessa strafformer avskaffades under 1700-talet. 1734-års lag upptar kroppsstraff endast som en svårare form för verkställandet av dödsstraffet. Även denna form av kroppsstraff avskaffades hos oss genom 1889-års strafflag. Dödsstraff under fredstid avskaffades i Finland år 1949 och även under krigstid år 1972.
Landslagarna kände inte till fängelse som egentlig strafform. Man försattes i fängsligt förvar endast i väntan på dom eller dess verkställande. För obetalda skulder kunde man dock försättas i gäldsfängelse. Om fängelsestraffet som brottspåföljd stadgades första gången i Sverige/Finland genom en konstitution år 1624. Fängelsestraffet blev nu ett lindrigare alternativ till dödsstraffet, men också ett förvandlingsstraff för dem, som inte betalade sina böter. 1734-års lag stadgar om fängelsestraffet, inte enbart som ett förvandlingsstraff för obetalda böter, utan också som ett alternativt straff för böter. I strafflagen år 1889 stadgades om två slag av frihetsstraff, fängelse och tukthus. Tukthusstraffet skilde sig från fängelsestraffet närmast genom att det avtjänades under tristare förhållanden. Tukthusfången avtjänade sitt straff under mera isolerade förhållanden än andra fångar. Tukthusstrafet medförde alltid att man förlorade sitt medborgerliga förtroende också för en tid efter avtjänat straff. Tukthusstraffet avskaffades år 1975.
Vasa 1.9..2016. L.Johansson
HOW IT BEGAN
Pedersöre is one of the oldest settlements in the country, which is why much of Finland’s judicial history is closely connected to Pedersöre. There is no confirmed information about Pedersöre’s age or the origin of its name. The parish of Pedersöre is first mentioned in official documents dating from 1348, but archaeological evidence indicates that the area has been inhabited since prehistoric times. In his book on the history of Pedersöre parish, K. V. Åkerblom writes about Hundraberget in present-day Forsby village, where burial mounds attest to a prehistoric settlement. A spearhead dating from the 12th century was also found in the village. In 1993, Forsby Hembygdsförening (the local heritage society) published a book on the village’s history, describing Hundraberget and noting that in the 9th century, the shores of the Gulf of Bothnia ran through the village.The first records of justice in the area date back to the 11th and 12th centuries. People gathered outdoors at well-known locations to decide on matters of common concern. “Thing stones” and “stone circles”—stones arranged in a circle as meeting places—are remnants of these ancient assemblies. These gatherings represent the oldest known forms of local governance in the country.
It is not known whether people at that time had any established laws or rules to follow. A. Liljestrand wrote about this topic in 1866 in an article in Juridiska Föreningens Tidskrift (the journal of the Finnish Juridical Association): “The small, scattered families across a vast and rugged territory probably had little contact with one another. Under such circumstances, little formal justice was needed; and when it did arise, it was enough to have a flexible bow and a sharp arrow, and to rely on a few simple maxims—dictated by instinct or generally recognized—about what is mine and what is yours.” (rough translation to English)
THE EVOLUTION FROM MEDIEVAL TO MODERN-DAY DISTRICT COURTS
A more organised judicial system emerged in the 13th century. During this time, the Swedish provinces had their own written provincial laws. In Finland, there were no equivalent written laws, so Swedish provincial laws were applied, depending on the extent of migration from Sweden and the provinces from which the settlers originated. According to A. Liljeström in his previously mentioned article in JFT (1866), the law most commonly applied in Finland was Hälsingelagen. Hundraberget in Forsby may indicate that the provincial laws of Svealand were applied in Pedersöre at some point. The district laws in Svealand were called “hundare,” which, according to K. V. Åkerblom, were linked to named locations such as Hundraberget. The name Hundraberget suggests it may have been the site of Pedersöre’s earliest local administrative gatherings.Through the provincial and town laws introduced by Magnus Eriksson in the 14th century, Finland developed a more unified system of justice. The provincial law, which governed rural areas, required a häradsting (hundred court) chaired by a häradshövding (chief judge of the hundred), and a lagmansting (lawman’s court) headed by a lagman (lawman). In both courts, the presiding judge was assisted by a 12-member panel of lay judges. It is from this period that the lay judges became known colloquially as “tolvmän” (“twelve-men”), referring to their role on the twelve-member panel assisting the judge.
From 1407, during Sweden's Kalmar Union period, the courts became increasingly well organized. The first judicial districts in the kingdom were established during this time, including one in Ostrobothnia. Its southern border was at Satakunda, extending northwards to Lapland, as far as that region was known at the time. In the east, it bordered Savolax, and in the west, it reached the Gulf of Bothnia. Paavo Alkio, President of the Court of Appeal, wrote in his book on the Vasa Court of Appeal (1776–1976) that in 1556, the Ostrobothnian judicial district was led by two häradshövdingar (chief judges of the hundred), but it was not officially divided into northern and southern judicial districts until 1648. The border ran along Vörå, placing that parish in the southern district, while Pedersöre belonged to the northern district. The next division concerning Pedersöre took place in 1762, when the northern judicial district was divided into two parts. From then on, the Ostrobothnian judicial districts, now totaling three, were named the Northern, Middle, and Southern Judicial Districts of Ostrobothnia. Pedersöre belonged to the Middle Judicial District of Ostrobothnia. When the Vasa High Court of Appeal was founded in 1776, a decree dated 28 June of the same year incorporated these three judicial districts (among others) into its judicial circuit.
In 1804, the Middle Judicial District of Ostrobothnia was further divided into the Upper and Lower Middle Judicial Districts. Pedersöre was assigned to the Upper Middle District. The northern border ran along Lochteå parish (which was included in the Upper Middle District), and the southern border ran along Nykarleby parish, which belonged to the Lower Middle District.
1846 REORGANIZATION OF JUDICIAL DISTRICTS
Roughly forty years later, in 1846, the judicial districts in Ostrobothnia were reorganized. The northern part of the Upper Middle Judicial District of Ostrobothnia became Gamlakarleby Judicial District. The remaining areas—including Pedersöre parish, Larsmo, Esse, and Purmo chapels—together with Nykarleby parish and others, formed the new Nykarleby Judicial District. The northern border of Nykarleby Judicial District placed Kronoby in Gamlakarleby Judicial District, while the southern border extended to Vörå.
1955 DIVISION AND CREATION OF PEDERSÖRE JUDICIAL DISTRICT
This arrangement remained in place for just over a century, until 1955, when Nykarleby Judicial District was divided. The Swedish-speaking municipalities formed Pedersöre Judicial District, while the Finnish-speaking municipalities became Kauhava Judicial District. Previously, these areas had been organized as parishes and chapels rather than municipalities. This was the first—and unfortunately the last—time Pedersöre had its own judicial district. However, the administrative office was located in Jakobstad, as it had been for the former Nykarleby Judicial District.THE 1993 LOWER COURT REFORM
Pedersöre Judicial District existed until 1993, when the town court of Jakobstad was dissolved as part of a major reform of Finland’s lower courts. Pedersöre Judicial District was merged with Jakobstad to form the Jakobstad District Court. This reform was the largest to date for Finland’s lower courts: both judicial districts and town courts were abolished, replaced by a unified system of district courts. The composition of the courts and the procedures for trials were also modernized.Before the reform, Finland had 72 judicial districts and 33 town courts. The reform initially created 67 district courts, but this number quickly fell to 27. The Minister of Justice has since announced plans to reduce the number of district courts to 20. In Swedish-speaking and bilingual Ostrobothnia, there had been up to three judicial districts and six town courts. In the former Vasa County, there were six additional judicial districts, for a total of 15 lower courts. Following the planned dissolution of the Central Ostrobothnia District Court, only two district courts will remain in the region: Vasa and Seinäjoki. Today, the Vasa District Court is the last Swedish-speaking district court on mainland Finland.
THE END OF LOCAL COURTS IN PEDERSÖRE
The district court in Jakobstad was also dissolved during the reform. In 2002, it was merged into the Korsholm District Court, which was based in Vasa. However, a branch office remained in Jakobstad with a small staff. In 2010, the Korsholm District Court was itself merged into the Vasa District Court. At that time, the Jakobstad branch office was closed, although a courtroom and space for two court officers were retained. According to the Minister of Justice, this remaining court site is also scheduled to be closed. There is, however, hope that it might remain open until 2025. After that, nearly a thousand years of local judicial administration with court sites in Pedersöre will come to an end.JUDICIAL DISTRICTS AND COURTS INCLUDING PEDERSÖRE OVER THE YEARS
LAWMAN’S COURT
Initially, there was only one Lawman’s Court in the whole country. Later, the number increased to five, before the Lawman’s Courts were abolished in 1868. The Lawman’s Court mainly handled civil cases. In some instances, it also acted as an appellate court in criminal matters.Lagmansgården (“Lawman’s Estate”) in Östensö, Pedersöre, is a testament to the Lawman’s Court’s presence in Ostrobothnia. In 1776, Gustav Idman was appointed Lawman in the newly established Vasa and Uleå Judicial Districts. Idman had a Lawman’s estate built on the Isakas Crown holding in Östensö, where he held court sessions and lived until his death in 1795. From 1793 onwards, Idman was succeeded by other lawmen who lived elsewhere, and court sessions were no longer held in Östensö. Today, Lagmansgården survives as a home and school for children with behavioural and emotional challenges
.
THE OPERATIONS OF THE HUNDRED COURTS
Originally, the court in Finland functioned both as an administrative authority and as a judicial body. The hundred court was the main organ of local self-government. It was not until 1865 that administrative matters were officially separated from judicial proceedings, following an imperial decree on municipal administration.Until the end of the 17th century, the church also handled a wide range of worldly legal matters, which were gradually transferred to the hundred courts. Guardianship cases and inheritance disputes, for example, had previously been dealt with at parish assemblies. By a resolution in 1684, these and many other matters were assigned to the hundred courts. One telling detail from this resolution illustrates life at the time: any brawls that occurred in church were henceforth to be handled by the hundred courts instead of the church itself.
THE EVOLUTION OF DISTRICT COURTS
Although Magnus Eriksson’s provincial law provided a fairly detailed legal framework, its practical implementation developed slowly. During the early 15th century, assemblies were still held outdoors. Beginning in 1407, district courts gradually began to evolve, and regulations were issued regarding court sites.Local law enforcers, known in Swedish as länsmän (plural of länsman, with no exact English equivalent), were required to make their homes available for court sessions. K. V. Åkerblom notes several such sessions held in the homes of länsmän in Pedersöre between 1550 and 1734. Holding courts in the länsmän’s homes was practical, as they often operated guesthouse services for travelers on official business. Both officials and ordinary participants could stay in these guesthouses during court proceedings.
In 1734, however, länsmän and other officials were prohibited from maintaining secondary occupations outside their official duties, thereby freeing them from the obligation to host court sessions. From that point on, courts were mainly held in sockenstugor (parish meeting houses, typically located near the church). The Civil Code of 1734 stipulated that “Tingsbyggning skall vart härad bygga” — that is, each hundred was to build a courthouse. The Swedish Crown even provided blueprints for these buildings. Nevertheless, it would take over 200 years before the issue of court locations was fully resolved.
COURT SITES AND ADMINISTRATIVE OFFICES
From the earliest records of court sites, responsibility for them rested with the local administration. It was not until 1925 that this responsibility was transferred to the state. In 1956, an ordinance required that each judicial district have a courthouse approved by the Ministry of Justice. However, no purpose-built courthouses dedicated solely to the courts were constructed. Instead, court sessions were held in a wide variety of locations, including hostels, gymnasiums, association halls, Civil Guard buildings, and suitable farms.It was not until the 1960s, with the construction of official government buildings, that judicial districts were provided with modern facilities. Pedersöre Judicial District received such offices in 1967, when all operations moved to the newly completed government building in Jakobstad. Consequently, the court sessions moved from the venerable courthouse to contemporary offices in the town’s government building.
Previously, there had been no need for offices or archives, as all administrative matters were handled during court sessions. The need for dedicated office space arose in the 19th century, when property cases and other notifications could be processed outside the regular court hours. Of the judicial districts to which Pedersöre belonged, Nykarleby Judicial District is believed to have been the first to maintain its own offices. During the final years of Chief Judge Martin Ingman’s tenure, these offices were located on Storgatan in Jakobstad, where Pedersöre Judicial District later established its first offices.
From 1974 to 1992, the court district’s offices were housed in the Frände House, at the corner of Köpmansgatan and Kvarnbacksgatan, although sessions continued to be held in the government building. In 1993, when Pedersöre Judicial District and Jakobstad Town Court were merged to form Jakobstad District Court, existing office spaces in the town hall were adapted for use, and sessions were held in the former town court session room or, if needed, in the town council chamber. The court sessions moved for the final time in 2013 to the new government building on Stationsgatan in Jakobstad. Prior to 2010, the administrative offices had been integrated with those of the Vasa District Court in Vasa.
The regulation in the Civil Code of 1734 regarding the construction of courthouses was seemingly ignored in most cases, with only a few exceptions. One likely reason for this was that the ecclesiastical administration already maintained parish meeting houses for their assemblies, so it was convenient to use the same spaces for public administration and court sessions. Such an arrangement was also natural, as it fell to the same taxpayers—local farmers—to provide the construction for public buildings. Why build both a parish house and a separate courthouse if one could serve both purposes?
THE COURTHOUSE OF PEDERSÖRE
Once the länsmän were relieved of the obligation to provide their farms for court sessions, Pedersöre began using the parish meeting house for the assemblies. The County Governors, assigned by the Crown, oversaw the court sites. At the autumn assembly in Pedersöre in 1780, the Governor’s proposal for building a courthouse in every hundred was presented. At that time, the parish house at Pedersöre Church had fallen into such disrepair that a new building was clearly necessary. This marked the beginning of Pedersöre’s courthouse, which still stands today as the only courthouse in Finland preserved in its original condition, constructed in accordance with the regulations of the 1734 Civil Code.Building an courthouse in this period involved significant bureaucracy. The royal authorities issued detailed regulations on their design, and comprehensive blueprints were prepared by the Superintendency in Stockholm. In 1787, the people of Pedersöre attempted to construct their courthouse using their own blueprints. However, the County Governor insisted that it be built according to blueprints previously approved by the King. Fortunately, there was no need to draft new plans, as the same blueprints had already been approved by King Gustav III for a courthouse in Nykarleby.
On 24 June 1787, a contract was signed with Master Shipbuilder Johan Klubb from Östensö to build the courthouse for a price of ten riksdaler specie. Construction was completed within the same year on the highest point of the church hill, near the site of the old parish house. The building’s floor plan was typical of the Carolingian period. Its style followed the “Desein till et Öfverste Liutenants och Majors Boställe” (design for residences of Lieutenant Colonels and Majors).
The courtroom occupied the centre of the building, with an entrance hall of equal width in front, equipped with wall-mounted benches for the court assembly. A kitchen and a chamber were located in the northeast, and two additional chambers in the west. According to the blueprints, no external entrance porch was planned. However, as museum director Pekka Toivanen noted in an article in Jakobstads Tidning (8 December 2000), Klubb deviated from the Nykarleby blueprint and added an entrance porch at the west side. He also omitted a dormer window on the western roof slope. While the original plan specified a so-called mansard roof, the Pedersöre courthouse was completed with a hipped roof.
The courthouse has undergone a number of renovations over the years. In his aforementioned article, Toivanen writes that in the spring of 1820 a major renovation was carried out. A completely new roof was installed, made of knot-free pine boards, 7 ells long, 8 inches wide, and 1 inch thick, with a thin layer of flawless birch bark beneath. The following summer, the roof was tarred with a mixture of heated tar and red ochre. The walls were painted red, while the mouldings, corner joints, window frames, and shutters were painted with white oil-based paint. Several interior alterations were carried out in the 1830s. Around the turn of the 19th century, the stippled walls were covered with dark wallpaper, and tongue-and-groove panelling was added to the lower portion of the walls. A postcard from 1910 shows that at that time the roof was covered with felt, although it had originally been wooden boards. Today, the roof is tiled. Electricity was installed in the early 20th century. In 1973, the exterior walls were painted with latex paint, and later the cornerstones of the building were reinforced with brickwork.
Most of the interior furnishings in Gustavian style have been preserved. The court chest, which was required in every hundred, still exists. In the courtroom, the original judge’s and clerks’ desks remain, along with the judge’s seat—a Gustavian armchair. The side chambers still contain Gustavian spindle-back chairs and record cabinets with beautifully carved rosettes on the doors. A number of Karl-Johan or Bellman chairs were added to complement the original furnishings, according to Toivanen, in the early 19th century. Around the turn of the 20th century, new chairs were added for the lay judges, replacing the original Gustavian spindle-back chairs, though the original chairs remain in the courtroom.
From the outset, the courthouse served both as a parish house for church administration and as a facility for the hundred court. Following the Local Government Act of 1865, the building was also used for municipal purposes. After the revised Local Government Act of 1907, the courthouse, in addition to its judicial function, also served as the office and council chamber for Pedersöre municipality up until the 1950s. During wartime, public welfare services occupied part of the building. The courthouse has also been used for purposes entirely outside of its original administrative and judicial functions. Åkerholm and Toivanen note that during the 1808–09 war, it served as a hospital for the Russian military. When the Russian medical services returned the building to its original purpose in 1810, 28 windowpanes were broken, and several locks, three tiled stoves, the kitchen stove, and room floors were damaged and required repair.
The presence of a kitchen area suggests that the building may have been temporarily inhabited, though regular residential use was unlikely. In 1795, when the länsman applied for permission to live in the building, his request was denied. The kitchen area may have been intended to accommodate judges and other officials visiting from elsewhere during court sessions. In contrast, the model for Pedersöre courthouse, the judge’s residence in Vexala, served as a permanent home for the district judge.
The courthouse remained in use until the spring of 1967. The final winter court session in Pedersöre hundred concluded on Tuesday, 26 March, with District Court Notary Kaj Skåtar (later a well-known municipal politician and director of the cooperative bank) serving as chairman, and Ingvar Krook, later Supreme Court Justice and retired President of the Court of Appeal, acting as secretary.
It may be unclear whether Pedersöre courthouse should be referred to specifically as an “courthouse” or a “parish house.” From the beginning, the building served both ecclesiastical and civil administration, as well as the court. However, since the building was constructed at the request of the County Governor to serve as a hundred courthouse, and in accordance with regulations specific to courthouses, it is appropriate to call it Pedersöre courthouse. It is the only courthouse in Finland preserved in its original design and location. The courthouse in Nykarleby, erected on Domarbacken in Vexala, still exists, but it has been moved to the church village in Munsala and converted into a sports hall.
THE DETENTION HOUSE
A detention house was also required. According to the Civil Code of 1734, “Vid vart tingsställe skall och ett fängelse vara, där missgärningsmän måge i förvar hållas” (roughly translated: “Each court site shall also have a jailhouse, where wrongdoers are to be held”). The detention houses were solidly built with double log walls, with the space between filled with stones to prevent escapes. Inside, there were devices for chaining the prisoners.The court site in Pedersöre had such a detention house. Accounts and films about daring escapes from infamous prisons abound, and Pedersöre’s detention house has its own dramatic escape story. On a night in March 1806, two prisoners managed to flee. One was a Härmä native imprisoned for manslaughter, and the other a Purmo native held for a third offense of church disturbance, awaiting their sentences. The Härmä prisoner had been chained with a 2-foot-long leg iron, as well as neck, body, and hand irons, with additional chains across the back and chest. The Purmo prisoner was unchained.
The detention house doors were made of two layers of inch-thick planks, secured with two iron bars across them, and additionally fastened with a large and sturdy external lock. Despite all these precautions, the prisoners managed to escape. The jailer had gone home for the night, contrary to regulations.
The detention house has since been demolished.
THE COURT DOCUMENT CHEST
The court document chest held a prominent role. In earlier years, the hundred court did not have its own office, so all important documents and essential items were stored in the chest. Directives regarding the chest date back at least to the 17th century. The Civil Code of 1734 contained detailed regulations about the court document chest: it was to be fitted with iron and secured with three locks. Among other things, the chest held the court’s seals, law books, official documents, and fines that had been imposed and collected.The court document chest belonging to Pedersöre hundred has been preserved and is currently stored in the Jakobstad–Pietarsaari Museum archives.
THE JUDGES
The Chief Judge, or häradshövding, was the highest official in the hundred. Originally, he was appointed by the King based on the recommendation of a jury of twelve lay judges (tolvmän) in accordance with the Civil Code. The Chief Judge was not merely a judicial officer in the modern sense; he also acted as the head of administration in the district, hence the term “hövding” (chief) rather than simply “judge.” The emphasis on administrative duties likely explains why the local community, through the twelve-man jury, participated in his selection.From the 16th century, however, the King began to bypass the local representatives, and the office of Chief Judge became a fief, with preferential rights granted to the nobility in 1569. Chief Judges often resided in Stockholm and rarely performed their duties in person, instead collecting income from their fiefdoms.
Court proceedings were usually conducted by law readers, appointed by the hundred court but paid by the Chief Judge. An interesting detail of the Chief Judge’s compensation was his share of imposed fines, which varied between one-third and one-half over the years. Under Russian rule, he was compensated through the so-called fee-based system (sportelsystem), receiving fees for each record and official document issued, along with additional payment from the state treasury. This system persisted in lower courts until the 1970s and was formally abolished in 1993, after which judges received only a regular monthly salary.
The absence of Chief Judges led to the creation of a separate group of judges known as law readers. The Court of Appeal, alongside the governor, oversaw the functions of the hundred courts. Officials were appointed by the Court of Appeal to preside over sessions in the Chief Judge’s absence, and these officials became known as law readers. The demand for trained law readers grew so high that the Turku Court of Appeal began educating officials specifically for this role from the 1630s. This was the precursor to today’s apprenticeship system for Court of Appeal clerks and district court notaries.
Because law readers lacked an official title corresponding to their position, they initially called themselves district judges until 1754, when the Court of Appeal granted them the official title of Deputy District Judge – a title still awarded to district court notaries after completing their apprenticeship. The title of district judge later passed to lay judges as recognition for long and commendable service. The need for these extra law readers diminished after King Charles XI of Sweden decreed in 1680 that the holder of a judicial office should perform all judicial duties themselves.
THE PANEL OF LAY JUDGES
J.H. Sandelin’s doctoral thesis on the district court panel provides excellent insight into the panel and its role in the court. Sandelin writes that the panel developed in Sweden and Finland is unique. Only Holland and a few cantons in Switzerland have comparable systems. In most countries where laypeople participate in the court, there is a jury that only determines guilt. In contrast, the Swedish/Finnish panel also participates in legal decisions regarding sentencing.This has not always been the case. Initially, the panel did not participate in sentencing. However, unlike jury courts, the presiding judge in Swedish courts would intervene in cases where the panel’s votes were evenly split.
During the Old Swedish period (1225–1526), the administration of justice was carried out by the entire peasant assembly at the district court. All free men were obliged to attend. Gradually, judging became concentrated in a smaller group of men chosen for their personal qualities and social standing, who were considered better suited than the general populace to carry out judicial functions.
THE COMPURGATORS (OATH-HELPERS)
In the Swedish provincial laws of the 13th and 14th centuries, rules were established regarding which party bore the burden of proof in a case. The party required to prove their claim could select six men from the court assembly, who would swear an oath attesting to the claimant’s innocence or righteousness. If the party could present these six men and also swear their own oath, they were acquitted and declared the winning party. This procedure was known as the compurgation process.A notable feature of this trial method was that no counterevidence could be presented. The opposing party was not allowed to refute the compurgators’ testimony or overturn their judgment. While the compurgators’ opinions were decisive, they held no judicial authority themselves; the court assembly retained ultimate authority to confirm the outcome.
The compurgation process was often preceded by the so-called Järnbörden (“ordeal of iron”). The individual required to prove a claim would hold a heated iron or walk on it with bare feet. The hand or foot was then wrapped in cloth for a set period. If the burn had healed by the end of this period, it was considered divine confirmation of the person’s claim. This method was also called the divine ordeal.
THE MEMBERS OF THE PANEL LAY JUDGES
Gradually, a procedure developed in which a smaller group of trusted men from the court assembly were chosen to form a panel responsible for judging. The rest of the assembly still participated by showing their approval of the panel’s decisions, raising their swords as a sign that the verdict would be carried out. In almost all provinces, the panel consisted of 12 members, although there were a few exceptions with higher or lower numbers.In earlier years, the panel was selected separately for each case, with both parties choosing an equal number of members. Over time, a permanent panel was appointed for all cases at the court. From the late 15th century, panel members were elected for longer periods. Selection of the panel shifted from the disputing parties to the local administration of the hundred. Panel members cast individual votes, in contrast to a jury, which has a single collective vote. Seven votes were required for a verdict to prevail. If the votes were evenly split, the presiding judge or Chief Judge held the deciding vote. There were exceptions to this rule; for instance, Östgötalagen (the provincial law in East Gothland) stipulated that an evenly split vote resulted in an acquittal.
The courts established under the provincial laws were organized so that the panel was responsible for determining the facts of the case (i.e., evaluating evidence), except in the instances noted when votes were tied. The Chief Judge, as the highest-ranking official in the hundred and chairman of the court, alone decided the legal question, i.e., the sentence. This structure remained until the end of the 17th century. J.H. Sandelin notes in his doctoral thesis that the court panel held the real power in the hundred courts. This was due to the rigid legal system of the time, which had fixed punishments and no flexibility or appeals. The chairman’s role was largely ceremonial, limited to reading the prescribed sentence from the law book.
With the implementation of the Civil Code of 1734, the old organization and the panel’s dominant position in the court changed. Chapter 23, paragraph 2 of the Code of Judicial Procedure stipulated:
"When a judgment is rendered at the district court, the Chief Judge shall inform the court panel about the case, regarding both facts and legal questions. If the court panel disagrees with the Chief Judge, the opinion of the panel shall prevail, and the panel shall be responsible for its verdict. If the panel is not unanimous, the judgment decided by the Chief Judge shall stand."
This provision united the Chief Judge and the panel into a single entity within the court, jointly deciding both factual and legal questions.
Today, the visibility of the court panel in district courts is significantly reduced. The number of panel members was first reduced from 8 to 5. From 1991, it was further reduced to 3 members, and in special cases, 4. The panel thereafter participated only in criminal cases where the maximum sentence was one year or more, and in certain family law cases, such as child custody. In 2008, panel involvement was limited to cases where the maximum sentence was two years or more. Certain property crimes, like aggravated theft, are now handled by professional judges even when the sentence exceeds two years. The most recent reduction occurred in 2014, when panel membership was cut to 2, and in special cases, 3. The lay judge element is preserved in some specialized courts, such as the property court, where panel members are known as godemän, trustees or guardians managing estates.
SOME WORDS ABOUT CASES HANDLED IN THE DISTRICT COURTS DURING EARLIER TIMES
Detailed records of court cases are only available from the 16th century onwards, when formal record-keeping began and court registers and plaintiff lists were created. Until the Local Government Act of 1865, administrative matters were also handled in the district courts. These included, for example, the maintenance of roads and stake-and-rail fences, as well as the use of parish commons.On the civil or private law side, most cases concerned ownership and possession rights. Disputes over the use of grazing land and fishing waters were also common. During the 18th and 19th centuries, conflicts regarding the employment conditions and wages of maids and farmhands occurred frequently.
SOME EXAMPLES OF CRIMES AND PUNISHMENTS IN EARLIER TIMES
People were surprisingly quarrelsome and quick to bring insults to court. For example, Ernst Olsson was fined at the district court in Pedersöre for calling Per Eriksson a scoundrel and a Lappare (an archaic, derogatory term for someone of Sámi origin). Insults often escalated into violence, ranging from a slap to manslaughter. An interesting observation about the punishment of violent crimes is that acts committed in the heat of the moment were typically punished only with fines, whereas premeditated murder was always punished by death. During the period of Russian rule, the death penalty could sometimes be commuted to deportation to Siberia.Marital crimes were among the most serious offenses. During the 16th century and into part of the 17th century, such offenses were punished only with fines, but court records from the late 17th century show that the punishment had escalated to death.
The old Swedish laws are known for the so-called peace laws, which protected especially important societal functions. The most famous, established by Birger Jarl in the early 13th century, were laws safeguarding the home, protecting women, defending the church, and ensuring the sanctity of the court assembly. The law protecting women upheld their right to freedom and personal integrity. Rape was punishable by death.
Adultery resulted in a fine. The laws protecting the church and the court assembly were not repealed until 1970. The laws safeguarding the home and protecting women remain in force today.
Ownership rights were important even in earlier times. The Civil Code of 1442 stipulated that “he who stole goods worth more than half a mark (a unit of currency) shall be bound, brought to court, judged, and hanged.”
In modern times, infanticide—when a mother kills her newborn under severe psychological distress—is considered a less severe crime against life. This was not the case in earlier times. The Civil Code prescribed that “the woman was to be burned.” A census record from Pedersöre in 1780 notes a “child murderer decapitated and burned at the stake.” Infanticide was a serious and frequent problem. It was shameful to give birth out of wedlock, and if either parent had committed adultery resulting in the child, the death penalty could be applied. Consequently, people often attempted to conceal the pregnancy by killing the newborn. Concealing a pregnancy was relatively easy, as women’s skirts at the time were much wider than today’s miniskirts.
In earlier times, the death penalty alone did not seem sufficiently severe, as additional punishments were often administered alongside it. The convicted could be tortured, for example, by having their fingers crushed with pliers. Even in the Civil Code of 1734, it was stipulated that corporal punishment could precede execution. The executed person’s body could then be displayed publicly through “hanging out on stakes.”
Whipping and running the gauntlet were common punishments in earlier times. Running the gauntlet involved the convicted running between two lines of peasants armed with sticks and other striking implements, being beaten along the way. These punishments were abolished in the 18th century. The Civil Code of 1734 retained corporal punishment only as a more severe form of executing the death penalty. This form of corporal punishment was abolished in Finland’s Criminal Code of 1889. The death penalty in peacetime was abolished in 1949, and in wartime in 1972.
The provincial laws did not recognize imprisonment as a formal punishment. People were confined only while awaiting trial or execution. However, debtor’s prison existed for unpaid debts. Jail as a criminal punishment was introduced in Sweden/Finland by a constitution in 1624. It served as a less severe alternative to the death penalty and as a substitute for unpaid fines. The Civil Code of 1734 established jail not only as a substitute for unpaid fines but also as an alternative punishment to fines. The Criminal Code of 1889 distinguished two forms of imprisonment: jail and the correctional facility. The correctional facility differed mainly in harsher conditions. Prisoners there were more isolated, and serving such a sentence also entailed a temporary loss of civic trust after release. The correctional facility punishment was abolished in 1975.
Vasa 1.9.2016. L. Johansson
