Pedersöre tingshusmuseum: Rättsskipning i Pedersörenejden

Hur det började

Pedersöre hör till de allra äldsta samhällena i vårt land. Därför handlar rättskipningens historia i Finland, samtidigt också mycket om rättskipningen i Pedersöre. Några säkra uppgifter om Pedersöres ålder eller härstamning föreligger inte. Pedersöre socken omnämns i officiella handlingar första gången år 1348, men det finns fornlämningar, som ger belägg för ortens existens och befolkning ända från förhistorisk tid. K.V. Åkerblom skriver i sin bok om Pedersöre sockens historia bl.a. om Hundraberget i nuvarande Forsby by, där det finns gravrösen, som vittnar om ett förhistoriskt samhälle. Man har i byn hittat en spjutspets från 1100-talet. Forsby Hembygdsförening har 1993 utgett en bok om byns historia, varur man bl.a. kan läsa om Hundraberget och att Bottniska vikens strand på 800-talet gick genom byn.

De första uppgifterna om rättskipningen hos oss har vi från 1000- och 1100-talen. Befolkningen sammanträdde på kännspaka platser ute i det fria för att besluta om gemensamma angelägenheter. ”Tingstenar” och ”domarringar”, ett antal stenar placerade i ring, är lämningar från forntida tingsplatser. De sammanträden, som hölls på dessa platser, är de äldsta kända förvaltningsformerna i vårt land.

Man känner inte till huruvida man vid denna tid hade tillgång till några fasta regler att rätta sig efter. A. Liljestrand uttalar sig härom i en artikel i JFT (Juridiska Föreningens Tidskrift) årgång 1866 såhär: ”de enskilda, fåtaliga och på ett vidsträckt och oländigt territorium utspridda familjerna kunde icke hafva synnerligen stor beröring med varandra. Under sådana förhållanden behöfdes icke mycken juridik, och när en sådan kom ifråga, var det nog att hafva en spenstig båge och en hvass pil samt att stödja sig på några enkla av instinkter dikterade eller allmänt erkända maximer om mitt och ditt.”

Utvecklingen från medeltiden till dagens tingsrätter

Ett mera organiserat rättssystem tillkom från 1200-talet. Under den här tiden hade de svenska landskapen egna skrivna landslagar. I Finland hade man inga motsvarande egna lagar att efterfölja, men i stället tillämpades här de svenska landslagarna, beroende av i vilken utsträckning inflyttningen från Sverige tillkom och från vilka landskap därstädes man kom. Enligt A. Liljeström i sin förenämnda artikel i JFT/1866 tillämpades Hälsingelagen i stor utsträckning i Finland. Hundraberget i Forsby kan vara ett tecken på att man i Pedersöre under någon tid tillämpat Svealands lagar. Tingslagen i Svealand kallades nämligen ”hundare”, som enligt K.V. Åkerblom anknyter till namngivna platser såsom bl.a. Hundraberget. Namnet på berget ger en antydan om att där måhända hållits de första tingen i Pedersöre.

Från 1300-talet har genom Magnus Erikssons lands- och stadslagar en enhetlig rättskipning införts i Finland. Landslagen, som reglerade förvaltningen på landsbygden, förutsatte att man skulle ha häradsting med en häradshövding som ordförande och lagmansting med en lagman som ordförande. I båda domstolarna biträddes ordföranden av en 12-manna nämnd. Det är från den här tiden som nämndemännen i folkmun har kallats för ”tolvmän”.

Domstolarna fick en allt fastare organisation, under den svenska unionstiden med början från år 1407. Då bildades de första domsagorna i riket, däribland Österbottens domsaga. Domsagans gräns i söder gick vid Satakunda och sträckte sig norröver till Lappland så långt detta landskap då var känt. I öster gick gränsen vid Savolax och i väster kom Bottenviken emot. Hovrättspresidenten Paavo Alkio säger i sin bok om Vasa hovrätt 1776-1976 att Österbottens domsaga år 1556 leddes av två häradshövdingar, men att domsagan officiellt delades först år 1648 i två domsagor, Österbottens norra och södra domsagor. Gränsen gick vid Vörå så, att denna socken hörde till den södra domsagan. Pedersöre hörde till den norra domsagan.

Följande delning, som berörde Pedersöre, gjordes 1762, då den norra domsagan delades i två delar. De österbottniska domsagorna, som nu blev tre till antalet, hette härefter Österbottens norra , -medledels och -södra domsagor. Pedersöre hörde till Österbottens medledels domsaga. Då Vasa hovrätt påbörjade sin verksamhet år 1776, bestämdes genom förordning 28. juni samma år att bl.a. dessa tre domsagor hänfördes till Vasa hovrätts domkrets.

År 1804 gjordes följande delning. Österbottens medledels domsaga uppdelades nu i Österbottens medledels öfre och nedre domsagor. Pedersöre hänfördes till den öfre domsagan. Gränsen gick i norr vid Lochteå socken, denna medräknad, och i söder vid Nykarleby socken så, att denna hörde till den nedre domsagan.

Drygt fyrtio år senare 1846 genomfördes en omfördelning av domsagorna i Österbotten. De norra delarna av Österbottens medledels öfre domsaga ombildades till Gamlakarleby domsaga och de övriga, bl.a. Pedersöre socken samt Larsmo, Esse och Purmo kapell ombildades tillsammans med bl.a. Nykarleby socken till Nykarleby domsaga. Gränsen för Nykarleby domsaga gick i norr så, att Kronoby hänfördes till Gamlakarleby domsaga. I söder sträckte sig gränsen till Vörå.

Denna uppdelning stod sig i drygt hundra år ända till 1955. Då delades Nykarleby domsaga i två delar så, att av de svenskspråkiga kommunerna bildades Pedersöre domsaga och de finskspråkiga kommunerna till Kauhava domsaga. Man lägger märke till att de tidigare socknarna och kapellen hade ombildats till kommuner. Pedersöre fick nu för första, och dessvärre också sista gången, en egen domsaga. Kansliet förlades dock till Jakobstad, där också den tidigare Nykarleby domsagan hade sitt säte.

Pedersöre domsaga varade framtill år 1993, då Jakobstads rådstuvurätt i samband med den stora underrättsreformen indrogs och bildade tillsammans med Pedersöre domsaga Jakobstads tingsrätt. Det var också det år då underrätterna genomgick sin hittills största reform. Såväl domsagorna som rådstuvurätterna försvann och landet fick i stället en enhetlig underdomstol, som härefter kallades tingsrätt. Samtidigt omformades såväl domstolens sammansättning som rättegångsförfarandet. Farten på domstolarnas reformering har härefter accelererat i allt snabbare takt. Före underrättsreformen fanns i landet 72 domsagor och 33 rådstuvurätter. Genom reformen fick vi 67 tingsrätter, som i snabb takt bantades ner till 27. Nu har justitieministern meddelat, att man tänker skära ner tingsrätternas antal till 20. I det svenska och tvåspråkiga Österbotten har det som mest funnits 3 domsagor och 6 rådstuvurätter. I det forna Vasa läns område fanns det ytterligare 6 domsagor, sammalagt då 15 underdomstolar. Mellersta Österbottens tingsrätt skall indras, varefter vi har endast två tingsrätter kvar i Vasa och Seinäjoki. Nuvarande Vasa tingsrätt är den sista tingsrätten på fastlandet i Finland med svenska som huvudpråk.

Också Jakobstads tingsrätt strök med i reformen. År 2002 indrogs tingsrätten och införlivades med Korsholms tingsrätt, vars säte fanns i Vasa. Jakobstad fick dock behålla ett s.k. filialkansli med en nedbantad personal. År 2010 indrogs i sin tur Korsholms tingsrätt, som sammanslogs med Vasa tingsrätt. Då indrogs också filialkansliet i Jakobstad, men man bibehöll dock ett utrymme för en tingsplats och rum för två stämningsmän. Enligt justitieministerns beslut skall denna tingsplats indras. Det finns dock hopp om en nådatid ända till 2025. Därefter upphör en nära tusenårig rättsskipning med egna tingsplatser i Pedersörenejden.

Nedan en förteckning över de underdomstolar, vartill Pedersöre hört genom åren:

Österbottens domsaga, bildad år 1407.
Österbottens norra domsaga, bildad år 1648.
Österbottens medledels domsaga, bildad år 1762.
Österbottens medledels öfre domsaga, bildad år 1804.
Nykarleby domsaga, bildad år 1846.
Pedersöre domsaga, bildad år 1955.
Jakobstads tingsrätt, bildad år 1993.
Korsholms tingsrätt, dit Jakobstads tingsrätt hänfördes år 2002.
Vasa tingsrätt, dit Korsholms tingsrätt, inklusive tidigare Jakobstads tingsrätt hänfördes år 2010.
Från 2018 kommer Mellersta Österbottens tingsrätt att införlivas med Vasa Tingsrätt

Lagmansrätten

I Finland hade man till en början endast en lagmansrätt för hela landet. Senare hann lagmansrätterna utökas till fem innan de år 1868 slopades. Lagmansrätten handlade i första instans endast civila ärenden. I vissa fall utgjorde den besvärsinstans för brottmål. I Pedersöre vittnar Lagmansgården i Östensö om lagmansrättens verksamhet i Österbotten. År 1776 utnämndes Gustav Idman till lagman i nybildade Vasa och Uleå lagsagor. Idman lät på Isakas kronohemman i Östensö bygga en lagmansgård åt sig, där han höll lagmansting och bodde till sin död år 1795. Från 1793 efterträddes Idman av andra lagmän, som bodde på andra orter, varefter lagmansting ej mera förrättades i Östensö. Lagmansgården fortlever än i dag, men numera som hemvist och skola för ungdomar med besvärlig uppväxt.

Häradsrätternas verksamhet

Domstolen i Sverige/Finland var från början både förvaltningsmyndighet och egentlig domstol. Häradsrätten var det huvudsakliga organet för den lokala självstyrelsen. Först från år 1865 skiljdes handläggningen av förvaltningsärendena hos oss genom kejserlig förordning om kommunalförvaltningen från det egentliga dömandet. Kyrkan hade också ända till slutet av 1600-talet en mångfald världsliga domsuppgifter, som sedermera överfördes till häradsrätten. Förmynderskapsärenden och testamentstvister var exempel på ärenden, som tidigare handlades på de kyrkliga sockenstämmorna. Genom en resolution år 1684 överfördes, bland många andra, dessa ärenden till häradsrätten. En detalj i denna resolution, som vittnar om hur det kunde gå till på den tiden, var bestämmelsen om att slagsmål i kyrkan härefter skulle handläggas i häradsrätten.

Ehuru rättsordningen var rätt väl utstakad i Magnus Erikssons landslag, så utvecklades densamma dock i ganska maklig takt. Sammanträdena hölls ännu i början av 1400-talet fortsättningsvis ute i det fria. Tingsrätternas verksamhet började dock utvecklas successivt från år 1407. Det utfärdades föreskrifter om tingsplatserna. Länsmännen ålades att upplåta sina boställen för tingsförrättningarna. K.V. Åkerblom nämner i sin förenämnda bok om ett flertal ting hos länsmännen i Pedersörenejden från 1550 till 1734. Det var också praktiskt att hålla ting hos länsmännen av den orsaken att de under den här tidsperioden brukade upplåta sina gårdar för gästgiveriverksamheten. Såväl myndighetspersoner som tingsmenige hade möjlighet att bo på gästgiverierna under tingen. Sist nämnda år förbjöd man dock länsmännen, och även andra ämbetsmän, att hålla sig med bisysslor utöver sina ämbeten och då befriades länsmännen också från skyldigheten att upplåta sina boställen för tingshållningen. Tingen hölls härefter huvudsakligen i sockenstugorna. Om tingsplatserna stadgades i 1734-års lag att ”Tingsbyggning skall vart härad bygga”. På hög nivå hos Kronan fastställdes t.o.m. ritningar för tingshusens utformning. Det skulle dock gå mer än 200 år innan frågan om tingsplatserna fick sin lösning.

Från början av den tid då man känner till något om tingsplatserna har ansvaret för dessa ålegat den lokala administrationen. Först år 1925 övergick ansvaret på staten. År 1956 bestämdes genom förordning att i varje tingslag skall finnas en av justitieministeriet godkänd tingslokal. Några justitiepalats, avsedda enbart för domstolarna, blev det dock inte. Tingsplatserna utlokaliserades till de mest brokiga ställen, såsom vandrarhem, gymnastiksalar, förenings- och skyddskårshus samt lämpligbefunna bondgårdar. Först på 1960-talet, då man började bygga statliga ämbetshus, fick domsagorna tidsenliga utrymmen. Pedersöre domsaga fick sådana utrymmen år 1967, då man flyttade till det då färdigställda ämbetshuset i Jakobstad. Tingsplatsen flyttade då från det ärevördiga tingshuset till moderna utrymmen i ämbetshuset. Under tidigare år fanns det inget behov för kansliutrymmen eller arkiv. Alla ärenden sköttes på tingen. Behovet av kansliutrymmen uppstod först på 1800-talet, då fastighetsärenden och andra anmälningsärenden kunde handläggas även under andra tider än då tingen förrättades. Nykarleby domsaga torde vara den första domsagan varunder Pedersöre lydde, som höll sig med eget kansli. Kansliet fanns åtminstone under de sista åren under häradshövding Martin Ingmans tid på samma plats vid Storgatan i Jakobstad, där också efterföljaren Pedersöre domsaga hade sitt första kansli. Under åren 1974-1992 hade domsagan sina kansliutrymmen i Frändes hus i hörnet av Köpmansgatan och Kvarnbacksgatan, men tingen hölls fortfarande i ämbetshuset. År 1993, då Pedersöre domsaga och Jakobstads rådstuvurätt sammanslogs och ombildades till Jakobstads tingsrätt, fick man nygamla utrymmen i Jakobstads rådhus. Sammanträdena hölls härefter i rådstuvurättens tidigare sessionssal och vid behov i stadens fullmäktigesal. Ännu en sista gång flyttades tingsrättens sammanträden år 2013 till det nya ämbetshuset vid Stationsvägen i Jakobstad. Kansliet hade därförinnan år 2010 indragits och inkluderats med Vasa tingsrätts utrymmen i Vasa.

Det verkar som att bestämmelsen om tingsbyggningarna i 1734 års lag, på några få undantag när, inte skulle ha efterkommits. Det kan ha berott på att då man i den kyrkliga förvaltningen höll sig med sockenstugor för sina stämmor, så passade man på att använda dessa utrymmen även för den allmänna förvaltningen och domstolarna. Ett sådant arrangemang var också helt naturligt, för det ankom på samma i mantal satta bönder att stå för byggandet av de offentliga byggnaderna. Varför skulle man då bygga både sockenstuga och tingshus om man kunde sammanföra dem?

Pedersöre tingshus

Efter att länsmännen befriats från skyldigheten att upplåta sina gårdar för tingen, började man också i Pedersöre att hålla dem i sockenstugan. Landshövdingarna hade av Kronan tilldelats tillsynen över tingsplatserna. Vid hösttinget i Pedersöre år 1780 föredrog man landshövdingens skrivelse rörande byggandet av tingshus i varje härad. Sockenstugan vid Pedersöre kyrka var då så förfallen, att det uppstått behov att bygga nytt. Detta var början till att man i Pedersöre fick det tingshus, som i dag kvarstår såsom det enda i ursprungligt skick varande tingshuset i Finland, uppfört enligt bestämmelserna i 1734 års lag. Det var också den här tiden förenligt med en hel del byråkrati att uppföra tingshuset. Den kungliga myndigheten hade avfattat ingående bestämmelser om tingshusens utformning. Hos överintendentämbetet i Stockholm uppgjorde man utförliga ritningar för dem. Pedersöreborna gjorde år 1787 ett försök att med egna ritningar uppföra sitt tingshus, men landshövdingen krävde att tingshuset skulle uppföras enligt ritningar, som godkänts av kungen. Man behövde ändå inte uppgöra nya ritningar, för man hade turen att få nyttja samma ritningar, som tidigare uppgjorts och godkänts av kung Gustav III för ett tingshus i Nykarleby. Den 24 juni 1787 uppgjordes så kontrakt med skeppsbyggmästaren Johan Klubb från Östensö om byggandet av tingshuset för tio riksdaler specie. Tingshuset uppfördes redan samma år på kyrkbackens högsta punkt nära intill den plats, där den förfallna sockenstugan stått. Grundplanen var typisk för den karolinska tiden. Stilen motsvarade ”Desein till et Öfwerste Liutenants och Majors Boställe” Tingssalen var i mitten av huset och framför salen fanns en lika bred farstu med väggfasta bänkar för tingsmenigheten. I husets nordöstra del fanns ett kök och en kammare. På den västra sidan fanns det ytterligare två kamrar. Enligt ritningarna skulle det inte finnas någon farstukvist, men förra museichefen Pekka Toivanen skriver i sin artikel, som publicerats i Jakobstads Tidning 8.12.2000, att Klubb, med avvikelse från Nykarlebyritningen, byggde farstukvisten vid ingången på husets västra sida. Klubb lämnade därtill bort en vindslyckta på den västra taksluttningen. Taket var enligt den ursprungliga ritningen ett s.k. säteritak, men Pedersöre tingshus fick ett valmat tak. Tingshuset har renoverats ett antal gånger. Toivanen skriver i sin förenämnda artikel att man på våren 1820 utförde en större reparation på tingshuset. Ett helt nytt tak av kvistfria furubräder, 7 alnar långa, 8 tum breda och 1 tum tjocka, anlades med tunt felfritt näver inunder. Följande sommar tjärades taket med en blandning av uppvärmd tjära och rödmylla. Väggarna rödmålades och listverk, hörnknutar, fönster, foderbräder och luckor målades med vit oljefärg. Flera inredningsarbeten utfördes på 1830-talet. Vid sekelskifet 1800-1900 tapetserades de ströpplade väggarna med mörka tapeter och rummen fick pärlspontpanel i brösthöjd. På ett postkort från år 1910 kan man se att tingshusets tak då var beklätt med filt. Det var ju ursprungligen brädslaget. I dag har tingshuset ett tegeltak. I början av 1900-talet försågs tingshuset med elektricitet. År 1973 målades de yttre väggarna med latexfärg och senare förstärktes huset hörnstenar med murade tegel.

Största delen av inredningen med möbler i gustaviansk stil är bevarad. Även tingskistan, som skulle finnas i varje härad, finns kvar. I tingssalen finns de ursprungliga domar- och skrivborden, samt domarsätet, en gustaviansk karmstol. Också de gustavianska pinnstolarna och urkundsskåpen i ändkamrarna med vackert snidade rosetter i dörrarna är bevarade. Ett antal s.k. Karl-Johan- eller Bellmansstolar kompletterar det ursprungliga möblemanget och har enligt Toivanen tillkommit i början av 1800-talet. Vid sekelskiftet 1800-1900 tillkom nya för nämndemännen avsedda stolar i stället för de ursprungliga gustavianska pinnstolarna. Pinnstolarna finns dock fortfarande kvar i tingssalen.

Tingshuset användes från första början såväl som sockenstuga för den kyrkliga förvaltningen som för häradsrättens ändamål. Från 1865 års kommunallag användes huset också för kommunala ändamål. Efter den förnyade kommunallagen år 1907 verkade tingshuset vid sidan om uppgiften som tingshus, även som Pedersöre kommuns kansli och fullmäktiges sessionssal ända till 1950-talet. Folkförsörjningen hade under krigsåren sina utrymmen i tingshuset. Tingshuset har också använts för helt andra ändamål än de administrativa och judiciella ändamål, som det var avsett för. Åkerholm och Toivanen skriver att tingshuset togs i bruk under kriget 1808-09 som lasarett för den ryska militären. Då den ryska sjukvården återlämnade huset år 1810 till dess egentliga verksamhet, erfor man att 28 fönsterrutor krossats. Flera lås, tre kakelugnar, köksspisen och rumsgolven var skadade och behövde repareras.

Köksutrymmena i tingshuset antyder att huset på ett eller annat sätt kan ha varit bebott. Något ordinärt boende har knappast förekommit. Därom talar bl.a. att då länsmannen år 1795 anhöll om tillstånd att bebo tingshuset, så avslogs hans ansökan. Måhända har köksavdelningen varit avsedd för tillfälligt boende av domare och andra tjänstemän från andra orter under tingsförrättningarna. Förebilden för Pedersöre tingshus, domargården i Vexala, användes däremot även som häradshövdingens tjänstebostad.

Tingshuset var i användning ända till våren 1967. Då avslutades sista vintertinget i Pedersöre tingslag den 26. mars med domsagans notarie, sedermera välkända andelsbanksdirektören och kommunpolitikern Kaj Skåtar som ordförande och sedermera justitierådet och numera pensionerade hovrättspresidenten Ingvar Krook som sekreterare.

Det kan vara oklart huruvida Pedersöre tingshus skall kallas uttryckligen tingshus eller sockenstuga. Huset har från första början använts i såväl den kyrkliga som i den allmänna förvaltningen och domstolens verksamhet. Den omständigheten att tingshuset tillkommit efter landshövdingens förfrågan om tingsplatsen och att huset uppfördes enligt de bestämmelser, som gällde uttryckligen för tingshusen, leder till att man skall tala om Pedersöre tingshus. Tingshuset är det enda i Finland, som bevarats i dess ursprungliga utformning på ursprunglig plats. Tingshuset i Nykarleby, som uppfördes på Domarbacken i Vexala by, finns också kvar, men huset har flyttats till kyrkbyn i Munsala och ombyggts till idrottsgård.

Fånghuset

Man behövde också ett fånghus. I 1734 års lag sades ” Vid vart tingsställe skall och ett fängelse vara, där missgärningsmän måge i förvar hållas.” Fånghusen var gediget byggda med dubbla timmerväggar där mellanrummet var fyllt med stenar för att förhindra rymning. Det fanns anordningar i huset för att kedja fast fången. Ett sådant fånghus fanns också på tingsplatsen i Pedersöre. Det finns skriverier och filmer om äventyrliga rymningar från ökända fängelser runtom i världen. Också Pedersöre fånghus har sin dramatiska fångflykt. En natt i mars år 1806 lyckades två fångar rymma från fånghuset. Det var en för dråp fängslad härmäbo och en överpurmobo, som hölls där för tredjeresan kyrkoförargelse, som hölls där under väntan på dom. Härmäbon hade varit fjättrad med en 2 fot lång i båda ändarna nitad svår fotblock, hals-, liv- och handjärn samt kedjor över rygg och bröst. Purmobon var inte fjättrad. Fånghusets dörrar bestod av två lag tumstjocka bräder med två järnbommar tvärs över. Dörren var därtill försedd med ett stort och starkt utanlås. Fångarna lyckades ändå ta sig ut och fly. Fångvaktaren hade trots bestämmelserna gått hem för natten. Fånghuset är numera rivet.

Tingskistan

Tingskistan hade en framträdande roll. Häradsrätten hade under tidigare år inget kansli. Alla handlingar och viktiga tillbehör förvarades i tingskistan. Det fanns föreskrifter om kistan åtminstone från 1600-talet. I 1734-års lag gavs det utförliga bestämmelser om tingskistan. Den skulle vara järnbeslagen och försedd med tre lås. Där förvarades bl.a. domstolens sigill, lagböcker och officiella dokument samt i häradet utdömda och indrivna böter. Den tingskista, som tillhörde Pedersöre härad, finns i behåll och förvaras i Jakobstads museums utrymmen.

Domarna

Häradshövdingen, som var den högsta ämbetsmannen i häradet, utnämndes ursprungligen i enlighet med landslagen av kungen på förslag av en tolvmannanämnd i häradet. Häradshövdingen var från början inte enbart en renodlad domare i den mening vi i dag avser. Han var tillika också förvaltningshövding för sitt distrikt. Därav benämningen hövding och inte domare. Det är väl betoningen på förvaltningsuppgiften som gjorde att lokalbefolkningen genom sin tolvmannanämnd deltog i häradshövdingens utnämning. Senare från 1500-talet började kungen frånse hörandet av häradenas representanter. Häradshövdingsämbetet blev en förläning och i adelns privilegier 1569 försäkrades adelns förtur till ämbetet. Häradshövdingarna kunde bo i Stockholm och de utövade sällan eller aldrig sina ämbeten annat än genom att indriva sina förläningsintäkter. Dömandet handhades för det mesta av s.k. lagläsare, som tillsattes av hovrätten, men avlönades av häradshövdingen. En intressant detalj om häradshövdingens avlöning var bestämmelsen om dennes andel i utdömda bötesbelopp. Andelen varierade under åren från tredjedelen till hälften. Under den ryska tiden avlönades häradshövdingen i likhet med en del andra tjänstemän genom det s.k. sportelsystemet. Avgifterna för varje protokoll och expedition, som utfärdades, tillföll vederbörande tjänsteman. Därutöver tillkom också avlöning i pengar ur statskassan. Sportelsystemet varade i underdomstolarna ända till 1970-talet, då man successivt slopade denna avlöningsform vartefter som tjänsterna blev lediga och besattes på nytt. Systemet slopades slutligt i samband med underrättsreformen år 1993, varefter domarna blev enbart månadsavlönade.

Häradshövdingarnas frånvaro ledde till att det uppstod en annan grupp av domare, som ledde tingen, d.v.s. lagläsarna. Till hovrättens uppgifter hörde, jämsides med landshövdingens, att övervaka häradsrättens funktioner. Hovrätten förordnade sina tjänstemän att som ordförande förrätta tingen de gånger häradshövdingen uteblev. Man började kalla dessa tjänstemän för lagläsare. Behovet av dessa blev så stort, att man i Åbo hovrätt från 1630-talet började skola sina tjänstemän särskilt för uppgiften. Denna skolning är början till det som man i dag avser med hovrättsauskulteringen och tingsrätternas notarier. Då lagläsarna ej hade egen titel, som motsvarade deras ställning, började de kalla sig för häradsdomare, ända tills de från år 1754 av hovrätten tilldelades titeln vicehäradshövding. En titel som fortfarande tilldelas tingsrättens notarier efter slutförd auskultering. Häradsdomartiteln övergick från lagläsarna att tilldelas nämndemän som erkänsla för långvarigt och förtjänstfullt utförande av sitt värv. Behovet av denna extra ordinära besättning med lagläsare avtog märkbart sedan kung Karl XI år 1680 förordnade att den som innehade domartjänst, också skulle sköta tjänsten.

Nämnden

Om nämnden och dess betydelse i domstolen får man god upplysning ur hovrättsrådet J.H.Sandelins doktorsavhandlig om häradsnämnden. Sandelin skriver, att den nämnd, som utvecklades i Sverige/Finland är unik. Den har sin motsvarighet endast i Holland och några kantoner i Schweiz. I de flesta länder, där man har lekmannainslag i domstolen, har man en jury, som uttalar sig endast om skuldfrågan, varemot den svensk/finska nämnden deltar också i rättsfrågan d.v.s. påföljden. Riktigt såhär har det dock inte alltid varit. I början medverkade nämnden inte i fastställandet av påföljden, men till åtskillnad från jurydomstolarna deltog ordföranden i de svenska domstolarna också i sakfrågan i de fall då nämnden röstade jämt, lika många röster för som emot.

Den fornsvenska rättsskipningen handhades av den församlade allmogen på tinget. Alla fria män förständigades att närvara. Småningom koncentrerades dömandet till ett mindre antal män, vars personliga egenskaper och sociala ställning gav dem företräde framom den övriga menigheten.

Edgärdsmännen:

I de svenska landslagarna, som skrevs under 1200- och 1300-talen, stadgades bl.a. om vilken part som hade bevisbördan i målet. Den bevisskyldiga fick då utse sex män ur tingsmenigheten, som på ed kunde bevisa partens oskuld eller rättfärdighet. Om han lyckades frambringa dessa sex män och själv på ed betyga sin rätt, gick han fri och blev den vinnande parten i målet. Detta förfarande kallades för edgärdsmannaprocess. Betecknande för denna form av rättegång var, att motbevis ej fick framföras. Den bevisskyldigas motpart gavs ingen möjlighet att med motbevis klarlägga sin ståndpunkt eller kullkasta edgärdsmännens utlåtande. Edgärdsmännen utövade ingen domsmakt även om deras utlåtande var utslagsgivande. De utgjorde endast ett bevismedel i rättegången. Den dömande makten handhades av den församlade tingsmenigheten, som fastställde edgärdsmännens utlåtande. Edgärdsmannaprocessen föregicks av den s.k. Järnbörden. Den, som hade att bevisa något, tog ett glödgat järn i handen eller trampade på det med bar fot. Därefter lindades handen eller foten i tygstycken, som togs bort efter en bestämd tid. Om handen eller foten då var läkt, hade ”Gud bekräftat”att vederbörande hade rätt. Förfaringssättet kallades också för Guddomsprovet.

Nämndemännen:

Småningom utvecklades ett förfarande, där man bland tingsmenigheten valde ut ett mindre antal betrodda män till en nämnd, åt vilken man överlät dömandet. Den övriga tingsmenigheten deltog fortfarande genom att uttrycka sitt bifall till nämndens beslut. Man lyfte sina svärd till tecken på att domen skulle efterföljas. Nämndemännens antal var i så gott som alla landskap 12. Det fanns några få undantag med både större och mindre antal. Under tidigare år utsågs nämnden skilt för varje mål så, att båda parterna valde lika många ledamöter, men efter hand tillsattes den för samtliga mål på tinget. Från slutet av 1400-talet blev nämnden ständig för en längre valperiod. Valet av nämndemännen övergick från parterna till den lokala administrationen i häradet. Nämndemännen avgav sina röster var för sig, till åtskillnad från juryn, som har en enda kollektiv röst. Det fordrades sju röster i nämnden för en vinnande dom. Om nämndens röster föll jämt, var ordförandens/häradshövdingens röst avgörande för domen. Det fanns också undantag i denna regel. I Östgötalagen stadgades, att om nämnden röstade jämt, så ledde detta till en friande dom.

Den domstol, som var sammansatt enligt landslagarna, var indelad så, att nämnden svarade för sakfrågans avgörande d.v.s. bevisprövningen, med ovan nämnda undantag då nämnden röstade jämt. Häradshövdingen, som i egenskap av högsta ämbetsman i häradet, var ordförande i domstolen, avgjorde ensam rättsfrågan d.v.s. påföljderna. Denna indelning pågick ända till slutet av 1600-talet. J.H. Sandelin säger i sin doktorsavhandling att intill slutet av 1600-talet har den egentliga makten vid häradstingen legat hos nämnden. Att så var fallet berodde på att eftersom det dåvarande rättssystemet hade fasta straffsatser och andra påföljder, utan marginaler och utan prövningsmöjligheter, så hade ordföranden, ingen annan uppgift än att läsa innantill ur lagboken om påföljden.

I och med 1734-års lag ändrades den åldriga indelningen och nämndens maktposition i domstolen. I rättegångsbalkens 23 kap. 2§ stadgades, när dom å häradsting fälls, skall häradshövdingen underrätta nämnden om målet både vad angår sak- som rättsfrågan. Varder nämnd från häradshövdingen skiljaktig, gälle den mening, som nämnd faller på och svare den för sin dom. Äro ej alla i nämnden ense, stånde vid det som häradshövding rättvist prövar. I och med detta stadgande förenades nämnden och häradshövdingen till en och samma enhet i domstolen, som avgjorde både rätts- och sakfrågan.

I dag är nämndens synlighet i tingsrätten betydligt mindre än den varit. Nämndemännens antal sjönk först från 8 till 5. Från år 1991 nedbantades nämnden till 3 ledamöter, i särskilda fall 4. Nämnden deltog härefter endast i sådana brottmål, där det strängaste straffet var ett år eller mera. Därtill deltog nämnden vid handläggningen av en del familjerättsliga ärenden, såsom vårdnaden om barn. År 2008 begränsades nämndens verksamhet ytterligare så, att man deltog endast i handläggningen av brottmål, där det strängaste straffet var två år eller mera. Vissa i lagen uppräknade egendomsbrott, såsom grov stöld, handläggs av yrkesdomare utan nämnd, även om straffet är mer än två år. Den senaste nedbantningen gjordes år 2014, då nämndemännen antal beskars till endast 2 och i särskilda fall till 3. Lekmannainslaget är bevarat också i en del specialdomstolar, såsom i jorddomstolen, där de kallas för godemän.

Några ord om ärenden, som handlades under äldre tider på tingen

Utförliga uppgifter om de ärenden, som handlades i domstolarna, finns först från 1500-talet, då man började protokollföra ärendena och uppgöra dom- och saköreslängder. Ända till kommunallagen år 1865 handlades även förvaltningsärendena på tingen. Det kunde gälla underhåll för vägar och gärdsgårdar eller nyttjandet av sockenallmänningen.

På den civila eller privaträttsliga sidan handlade det mest om ägande- och besittningsrätt. Det grälades också om nyttjandet av betesmarker och fiskevatten. Under 1700- och 1800-talen förekom ofta tvister om pigors och drängars anställningsförhållanden och avlöning.

Några exempel om brott och straff under äldre tider:

Man var förvånansvärt grälsjuka och snara att föra diverse förolämpningar till tings. Exempelvis dömdes Ernst Olsson på tinget i Pedersöre till böter för att ha kallat Per Eriksson för skälm och lappare. Förolämpningarna ledde ofta till våldsåtgärder, börjandes med kindpust eller örfil och i värsta fall med dråp. En intressant iakttagelse beträffande våldsbrottens bestraffning är att samtliga varianter av våldsbrott, som begicks under stridens hetta bestraffades endast med böter. För överlagt mord straffades man däremot alltid med döden. Under vår ryska tid kunde dödsstraffet dock sonas med deportering till Sibirien.

Äktenskapsbrott hörde till de svåraste brotten. Under 1500- talet och en tid in på 1600- talet kom man undan med bötesstraff för dessa brott, men domböcker från slutet av 1600-talet utvisar, att påföljden blev dödsstraff.

De gamla svenska lagarna är kända för de s.k. fridslagarna, med vilka man fredade särskilt viktiga samhällsfunktioner. De mest kända av dem är de av Birger Jarl i början av 1200-talet fastställda lagarna om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid. Genom kvinnofriden värnade man om kvinnans rätt till frihet och integritet. Våldtäckt bestraffades med döden.

För mökränkning, d.v.s. samlag utanför äktenskapet kom man undan med bötesstraff. Kyrkofriden och tingsfriden utelämnades från vår lagstiftning först år 1970. Hemfriden och kvinnofriden gäller fortfarande.

Äganderätten var viktig redan under äldre tider. I landslagen av år 1442 stadgades att den, som stal för mera än en halv marks värde, skulle ” bindas, till tings föras, dömas och hängas.”

I våra dagar anses s.k. barnamord, dvs. då modern under svåra psykiska omständigheter tar livet av sitt nyfödda barn, vara en lindrigare form för brott mot liv. Så var inte fallet tidigare. Landslagen förordnade att ”konan skulle brännas”. I en tabell över folkmängden i Pedersöre från år 1780 finnas en anteckning om ”Barnamörderska halshuggen och å båle bränd”. Barnamorden var under äldre tider ett svårt och ofta förekommande problem. Det var skamligt att föda ett barn utom äktenskapet och om någondera parten vid barnets tillkomst hade gjort sig skyldig till äktenskapsbrott, riskerade man dödsstraff. Därför försökte man dölja händelsen genom att ta livet av det nyfödda barnet. Det var inte så svårt att dölja graviditeten, för kvinnornas kjolar var tidigare vidare än dagens minikjolar.

Dödsstraffet synes under äldre tider ej ha känts som tillräckligt fruktansvärt, eftersom man jämsides med dödsstraffets verkställande kunde förordna att den dömde först skulle plågas på olika sätt. Kroppen kunde rådbråkas t.ex. genom att med tång krossa fingrarna. Ännu i 1734-års lag stadgas om att man vid verkställandet av dödsdom först kunde prygla den dödsdömda. Man kunde skända den avrättade genom stegling d.v.s. man bredde ut den döda kroppen och hängde ut den på pålar.

Spöstraff och gatlopp var vanliga straff under äldre tider. Gatloppet gick till så, att allmogen beordnades att ställa upp i två led, utrustade med käppar och andra slagredskap. Den dömda skulle sedan ett antal gånger springa mellan de två leden och bli slagen. Dessa strafformer avskaffades under 1700-talet. 1734-års lag upptar kroppsstraff endast som en svårare form för verkställandet av dödsstraffet. Även denna form av kroppsstraff avskaffades hos oss genom 1889-års strafflag. Dödsstraff under fredstid avskaffades i Finland år 1949 och även under krigstid år 1972.

Landslagarna kände inte till fängelse som egentlig strafform. Man försattes i fängsligt förvar endast i väntan på dom eller dess verkställande. För obetalda skulder kunde man dock försättas i gäldsfängelse. Om fängelsestraffet som brottspåföljd stadgades första gången i Sverige/Finland genom en konstitution år 1624. Fängelsestraffet blev nu ett lindrigare alternativ till dödsstraffet, men också ett förvandlingsstraff för dem, som inte betalade sina böter. 1734-års lag stadgar om fängelsestraffet, inte enbart som ett förvandlingsstraff för obetalda böter, utan också som ett alternativt straff för böter. I strafflagen år 1889 stadgades om två slag av frihetsstraff, fängelse och tukthus. Tukthusstraffet skilde sig från fängelsestraffet närmast genom att det avtjänades under tristare förhållanden. Tukthusfången avtjänade sitt straff under mera isolerade förhållanden än andra fångar. Tukthusstrafet medförde alltid att man förlorade sitt medborgerliga förtroende också för en tid efter avtjänat straff. Tukthusstraffet avskaffades år 1975.

Vasa 1.9..2016. L.Johansson